Det har varit ett enormt fokus på alla flyende spelare från AIK. Så mycket att det nästan har glömts bort att nästan hela backbesättningen är kvar. Och även att det har kommit in en massa nya spelare, där samtliga mycket väl kan ha sina bästa år framför sig.
Det är till och med möjligt att alla nya spelare kan skapa en ny skarp udd, som kan ge spelarna en skjuts mot nya titlar.
Kågedalssonen Pär Lindholm lyste upp rinken med sina två mål och fick till och med förbundskapten Pär Mårts att le.
Lindholm formades under sin juniortid i AIK och efter en lång och händelserik utflykt är han tillbaka. Bättre än någonsin. Och samtidigt en spelare som efter premiären var en av de som verkligen gav fansen anledning att våga börja hoppas.
När det gäller saker som stack ut syntes också Kirill Kabanov förstås. Ryssen teknik och skicklighet är hockeyunderhållning på hög nivå, även om hans stillastående finter i försvarszon kommer att generera ett och annat grått hår på tränarnas hjässor.
Premiären mot Luleå blev ett klassiskt derby med mycket kamp. Tempot var betydligt högre än i CHL och det syntes att det ännu är tidigt på säsongen. Passningsspelet var stundtals helt obalanserat.
Luleå spelade en betydligt mer öppen hockey än vad har gjort under tidigare år. Det var lite mer offensivt och liter mer fysisk ishockey än vad laget har spelat tidigare år. Kanske lite tillbaka till rötterna, vilket kanske inte är helt överraskande med Anders Burström och Stefan Nilsson i tränartrion.
Björnhuvudet håller liv i Luleåtraditionen och är fortfarande, 20 år efter den brummade första gången, fortfarande den häftigaste entrén i SHL.
Delad pott efter full tid kändes rättvist. Skott på mål visade också oavgjort, 2323. Den avgörande faktorn, för andra gången i rad, blev Daniel Zaar. Den unge talangen som valde mellan AIK och Luleå, avgjorde med sitt första SHL-mål.
Lite ödets ironi med tanke på att AIK var med i dragkampen om spelaren.