Det är lika nervöst för varje gång. När jag står där i klungan, fryser lite, tittar bort mot den stora klockan på baksidan av Nordanåmuseet och väntar på att 30 sekunder ska bli till noll och startskottet ska gå. Hjärtslagen ökar i takt med att jag hör ”15 sekunder kvar” och jag hinner tänka ”varför gör jag det här?”. Samtidigt så verkar jag ändå för varje gång glömma bort hur pass jobbigt det är att ta sig runt de fem kilometer som utgör Broarna runt.
Alla springer iväg och eftersom jag har bestämt mig för att hålla min kompis Marias tempo så långt det bara går, innebär det att jag får starta i ett ganska högt tempo. Ett dämpat ljud av gummisulor mot asfalt och grus och lite flås är allt som hörs när vi börjar färden och jag undrar efter ett kort tag om jag går ut för hårt.
Redan när vi når Bonnstan känns det riktigt tungt och vetskapen om att det är mycket kvar av loppet gör att jag förbannar mig själv och på nytt tänker ”varför gör jag det här?!”. Men jag biter ihop, försöker fokusera blicken långt fram och inte tänka så mycket samtidigt som jag flåsar på i takt med alla andra. När vi når Lejonströmsbron känns det på något sätt bättre eftersom vi snart börjar springa åt andra hållet. Men så kommer backen. Den där jäkla backen. Som egentligen inte är så brant eller lång, men som just under de där sekunderna känns ordentligt i benen.
Jag kommer upp på raksträckan på södra sidan och pustar ut över att få springa på flackt underlag igen. Men nu gäller det att stålsätta sig, för raksträckan är lång och kan kännas väldigt monoton. Trots motvind så har jag ändå en hyfsat bra känsla i kroppen här. Håller fortfarande samma tempo som Maria och känner att jag har ork kvar att fortsätta mata på. Det gäller bara att ha huvudet med sig. Trycka bort tankarna på att ge upp och fokusera på något annat.
Vi springer över Parkbron med sidvinden som alltid är närvarande. Sedan börjar det som verkligen testar pannbenet; det ganska korta, men ack så jobbiga upploppet fram till Nordanå. När vi äntligen rundar den rosa byggnaden och jag ser målfållan längre fram så försöker jag mig på en liten spurt och märker till min förvåning att det finns kraft kvar. Väl i mål så hör jag tiden 23.06 och känner mig jättestolt då jag precis klarat personbästa. Med den sköna känslan i kroppen så känns hela loppet värt ansträngningen. När jag går därifrån ser jag redan fram emot att springa nästa tisdag.