SMÄRTSAM VARDAG. Alexander Bolin brottas med sin nacksmärta varje dag där fyra olika mediciner hjälper honom genom fighten. "Varje kväll när jag går och lägger mig så hoppas jag att jag får vakna upp och känna mig lite bättre än dagen före." Foto: Arvid Marklund.
Den var en kylig, vindstilla och fin vinterdag, den 15 februari 2016, som Alexander Bolin skulle genomföra den så kallade "Halken" på Skellefteå Drive Center i Fällfors.
För Alexander själv gick övningarna på den isiga banan och mellan de utställda konerna utan några större problem. Det var när han en stund senare agerade medpassagerare till en annan elev som olyckan var framme.
– Det var en väldigt olycklig situation. Men när jag såg att det gick upp mot 70 kilometer i timmen så tänkte jag att: "Det här kommer aldrig att gå", berättar Alexander, som minns smällen som den vore igår:
– Bilen sladdade direkt när vi kom in i banan. Vi fick ställ och sedan tog det bara ett par sekunder innan det small in i plogkanten, som var en bit ifrån själva banan.
Kollisionen, som tog mot Alexanders sida av bilen, gjorde så att hans huvud åkte i en riktning mot passagerardörren och snett bakåt.
– Min känsla direkt efteråt var ändå att det gick rätt så bra. Även om jag i efterhand förstått att en rörelse med huvudet och nacken, som går både åt sidan och bakåt, är det värsta så trodde en stund efteråt att jag hade klarat mig utan några större skador.
"Fruktansvärt ont"
När Norran träffar 26-åringen i sitt hem på Läkarvägen i Skellefteå har det gått ganska exakt 20 månader sedan smällen i plogkanten.
Alexander sätter på en panna med kaffe och bjuder också på ett leende när undertecknad sätter sig vid vardagsrumsbordet.
Men bakom fasaden lever en annan verklighet – en ständig smärta som idag är i stort sett lika omfattande som några veckor efter olyckan.
– Jag har fruktansvärt ont. Jag skulle bara vilja gå och lägga mig nu, säger Alexander, som ändå sovit tolv timmar natten innan Norran kommer på besök.
– Jag sover i snitt tio till femton timmar per dygn. Det är så sjukt tråkigt och påverkar allt och alla i min vardag.
Alexander är trots sin smärta snäll att genomföra intervjun. Han har också lärt sig kontrollera den.
– Men jag kan inte ens gå en promenad utan att få ont. Och går jag och handlar måste jag bära påsarna i vänster hand, säger han samtidigt som han pekar på sin onda högra sida där den värsta smärtan sitter i och runt ett område mellan axeln och nacken.
Svårt att få hjälp
Alexander suckar lätt och tar sedan en klunk av sitt kaffe, som innehåller en skvätt mjölk. Han berättar sedan vidare att den tuffaste delen under resan varit att inte få rätt stöd och hjälp.
– Det började med att åkte till akuten för att kolla upp vad det kunde vara, men de skickade bara hem mig. Efter det, samtidigt som smärtan blev värre, så vände jag mig till vårdcentralen som sa att jag skulle käka lite Alvedon ett tag så skulle det bli bra.
Skyttekung
I samma veva som Alexander levde i en smärtsam och förvirrande vardag var han även ett vasst nyförvärv i Moröns a-lag i division II.
Säsongen innan övergången hade han vunnit skytteligan i division III med Rönnskär – en personlig framgång som ledde till karriärens hittills största chans och utmaning.
– Ett tag efter olyckan, när jag fortfarande inte visste hur allvarligt det var, så trotsade jag smärtan och spelade i Electrolux Home-cupen, som vi dessutom vann. För jag ville verkligen visa upp mig och köra för fullt när jag bytt lag och valt att satsa i Morön. Men efter cupen gick jag typ in i väggen. Då gick det inte längre.
Jakten på hjälp fortsatte. Men trots att Alexander fick stor assistans av sin mamma Carina, som har en bakgrund inom sjukvården, så skulle det dröja länge innan hjälpen kom.
– Jag har egentligen aldrig känt något förtroende. Och gång på gång under den här tiden har jag fått bekräftat att det är upp till mig själv om jag ska komma någonstans, inte via någon form av hjälp från sjukvården.
Fick panik
Alexander bollades under ett års tid mellan sin sjukgymnast och återkommande besök på akuten och fick, som han själv berättar, aldrig träffa sin personliga läkare. Kommunikationen gick istället från Alexander till sjukgymnasten och vidare till läkaren.
– Efter ett år fick jag panik, då kände jag att jag inte klarar detta längre.
Till sist, efter många om och men, fick han en tid hos ortopeden, som i sin tur ordande en remiss till smärtenheten vid Skellefteå lasarett.
– Jätteskönt. Men det första som de sa var: "Varför har du inte kommit hit tidigare", och blev man ju helt knäckt, säger Alexander, som fick ta dubbla sprutor med kortison blandat med koksalt – en så kallad blockad med förhoppning att smärtan skulle minskas.
Men behandlingen var inte heller till någon hjälp. Dessutom hade Alexander svårt att få återkoppling vilket ledde till att han, efter en hård strid, i somras fick en remiss ner till Umeå.
"Vilja att hjälpa"
I september gjorde Alexander sitt första besök hos en läkare i Umeå och kommande onsdag väntar nästa bokade tid.
– Det har fortfarande inte hjälp rent smärtmässigt men kunskapen är betydligt högre där samtidigt som det finns en vilja att hjälpa mig.
För någon månad sedan valde Alexander avsluta sitt jobb på Eddahallen i Skellefteå då situationen blev ohållbar.
– Trots att personalen var hur snälla som helst och plockade bort alla tunga arbetsuppgifter så gick det inte. Jag försökte jobba 50 procent men klarade knappt av det.
I samband med det blev Alexander utförsäkrad från försäkringskassan, som anser att han inte är nog sjuk/skadad.
– Det är fruktansvärt att inte bli trodd. Det vore lättare om något ben var av för när det är muskulärt, som whiplash till stor del är, så är det svårt att på en röntgen, eller att bara titta på mig, se att något är fel.
Alexander bestämde sig istället för att hoppa på en yrkesutbildning i Umeå som innebär pendling två till tre dagar i veckan – om han orkar.
Valet att börja studera handlar i mångt och mycket om, som han själv uttrycker det, "att köpa sig tid". Det vill säga att han då får studiebidrag i kombination med studielån.
– Något jag ställer mig frågande till är hur samhället har tänkt då jag blir avslagen ersättning från försäkringskassan och förväntas klara mig, men som min situation ser ut just nu har jag problem att ens klara av vardagen. Nu löser jag det i och med att jag försöker plugga. Men vad händer efteråt eller om jag inte klarar av att studera?
Det har som sagt gått 20 månader sedan den där dagen i Fällfors – en olycklig sekvens som på bara några sekunder förändrade den forne skyttekungens liv.
Viktig dröm
Men trots att Alexander Bolin lever i ett smärtsamt helvete, samt med ovetskapen om han någonsin blir frisk, så försöker han vara positiv.
– Farsans släkt ska åka till Malaga i Spanien nästa sommar och där är målet och drömmen att jag och sambon Julia ska kunna springa. Vi gjorde alltid det mycket förut, var ut och sprang tillsammans. Så det hade varit gött att få göra det där.