Aktiv. Ulrika Nilsson har ständigt fått saker att hända. Efter att ha varit med och byggt ridhus i både Ersmark och Flarken är ett stall på den egna gården det nuvarande projektet. Foto: Leif Andersson
Det har alltid funnits något projekt i Ulrika Nilssons liv. Hon var med och byggde ridhuset i Ersmark, hon är en av de stora eldsjälarna som har byggt och driver ridhuset i Flarken på ideell basis. På andra sidan vägen hemma i Korssjön bygger hon på ett nytt stall.
– Det är kul att skapa något. Jag är väldigt resultatinriktad och vill se resultat, konstaterar Ulrika.
– Att det blir något av det man gör, och att andra kan ha glädje av det, det ger som ett syfte med det.
Hur många spikar Ulrika har slagit in i ridhusbygget i Flarken, det har hon ingen aning om. Men många har det blivit. Och fortfarande blir det många timmar där.
– Jag håller i lektionerna på söndagar och så är jag där och tränar i alla fall två dagar till i veckan. Det blir att köra en hästtransport dit mest varje dag.
Ulrika har dock fått trappa ner betydligt de senaste åren. Kroppen säger helt enkelt ifrån.
Redan när hon föddes hade hon problem med hälsan.
– Jag föddes med höfterna ur led och jag har glappat mest helat mitt liv.
För tio år sedan fick hon diagnosen EDS, Ehlers-Danlos syndrom. Det är en medfödd bindvävssjukdom som påverkar hud, leder och blodkärl. Vanliga symptom är överrörliga leder, ledluxationer och kronisk led- och muskelvärk.
– Under den första tiden så härdade jag ut. Jag hade fruktansvärt mycket värk och hade som ryggskott varje månad.
Fram till att ridhuset i Flarken var färdigbyggt, då kunde Ulrika kontrollera sjukdomen. Ja, det gjorde ont, men Ulrikas kropp fungerade i alla fall helt okej. Men till slut, en dag, då gick det inte längre.
– Till slut fungerade inte mina ben och armar längre. Musklerna svarade inte. Jag blev sjukskriven i ett halvår. Jag sov större delen av dygnet.
En person som har drabbats av EDS får ofta inflammationer i musklerna. Det enda sättet att bli bättre, det är helt enkelt att vila. Något som Ulrika har fått lära sig.
– Men man kan ju inte sitta stilla resten av livet. Det går inte att bara sitta still, då gör det för ont. Gör man något man tycker om, då känner man inte efter lika mycket.
För att få bättre balans i livet har Ulrika blivit tvungen att skära ner på alla de uppdrag inom olika organisationer som hon har haft. Hon fick också sluta rida, det fungerade inte längre.
Numera är det hästkörning som gäller. Med hjälp av sin dotter Mathilda, hästtokig även hon, så tävlar hon i klassen för funktionshindrade. I våras var hon på SM och tog hem ett guld.
– Jag tävlar för att vinna, jag är inte där för att fylla ut startlistorna. När jag kommer ut på banan så kommer tävlingsdjävulen fram. Och det är just det som är så kul.
Samtidigt så har hon fått lära sig att leva med sina egna begränsningar.
– Men det är lite jobbigt att inte kunna göra som man vill och att resultatet ibland blir därefter. Men jag känner ändå att jag kan bli bättre.
Fint pris
Ulrikas mångåriga engagemang inom ridsporten gjorde att han blev nominerad till Årets eldsjäl på den svenska ridsportsgalan. Hon vann inte, men nomineringen värmer.
– Det är ju härligt att höra att folk uppskattar det man gör.