Jonas "Jorre" Edholm är redo för guldjakt med Piteås damlag.
Han blev inlagd på lasarettet och de första veckorna var väldigt tuffa.
– Jag minns ingenting av de första tre veckorna efter stroken. Den första veckan jag var vaken var jag också ganska borta och förvirrad, säger "Jorre" och tar en klunk av kaffet hemma i köket.
Han hade dock koll på vad som hade hänt.
– Jag visste vad jag hade gått igenom, konstigt nog. Men de första tre veckorna sov jag egentligen hela tiden. Jag gick ner massor i vikt också. Musklerna försvann. Det var otäckt.
Varför han fick en stroke vet han inte.
– Det blev tjockt i ådrorna tror jag. Folk tror att det berodde på stress. Men jag har inte stressat mer nu än tidigare. Det har alltid varit mycket fotboll och förut hade jag ju ett heltidsjobb vid sidan av fotbollen.
Vänstra sidan av kroppen slutade fungera och talet försämrades.
– Det hackade när jag skulle tala. Det var inte roligt. Sedan så var det tufft att vänstra sidan inte fungerade.
Han blev sjukskriven från sitt jobb som tränare för serieledarna Piteå i damallsvenskan. Först naturligtvis heltidssjukskriven, nu är det bara halvtid.
– Självklart har jag haft jättetur och nu måste jag lyssna på vad läkarna säger. Det finns faktiskt stunder när jag känner mig fullt frisk men jag är ofta fantastiskt trött också. Det beror lite på vad jag gör också naturligtvis.
Jonas Edholm fick stroken i hemmet på Morö Backe.
Tiden efter stroken har varit blandad.
– Det är klart att det funnits tuffa stunder. Men jag är ju tjurig och tjurskallen har tagit över. Jag har satt upp mål under tiden och klarat dem.
Han var snabbt igång med träning.
– Jag fick komma hem snabbt, kanske lite snabbt. Första dagen hemma så gick jag till korsningen här borta, säger han och pekar, innan han fortsätter:
– Det är väl 200 meter. Då sov jag fyra timmar efter det. Jag var helt slut, säger han och skrattar.
Eftersom han förlorade körkortet så blev det promenader.
– Jag hade inget val egentligen heller, men jag gick mycket. Jag gick så mycket som jag fick göra. Jag gick max så mycket som doktorn sa att jag fick. Jag ville ju komma tillbaka snabbt.
De senaste månaderna har han dessutom börjat springa.
– Jag började med kortare löpningar. Nu springer jag sex kilometer. Första gången sprang jag med min dotter Tilda och jag grät nästan. Jag har ju aldrig förlorat mot henne förut, säger han med ett leende.
Han återvände till Piteås damlag redan i slutet av vårsäsongen.
– Jag var med sista matchen och jag har ju sett alla matcher. Men bara hemmamatcherna. Bortamatcherna stannar jag hemma. Det är fantastiskt vad laget presterar. Men det här är ju ett jobb som pågått länge. Det är inget som bara skett.
Dessutom har han fått se en adept som han haft följt länge bli landslagsspelare.
– Nina (Jakobsson) har jag ju följt på nära håll väldigt länge och det är extra roligt när man är Moröare.
Är du överraskad?
– Nä. Absolut inte. Hon förtjänar det här.
Han tror inte att han kommer att komma tillbaka till 100 procent igen. Men han hoppas.
– Nä, jag har svårt att tro att jag kommer att kunna vara med fullt ut, men man ska aldrig säga aldrig.
Hur har stroken påverkat dig?
– Det är svårt att säga. Inte så mycket tror jag. Jag vill fortfarande vinna fotbollsmatcher. När jag vaknade efter stroken ville jag veta resultat och jag kan inte säga att det inte spelar någon roll om vi förlorar en match. Det är klart att jag ibland är tacksammare än tidigare men jag känner att jag måste vara lite butter också. Det är ju sån jag är, säger han och skrattar igen.
– Alla brister och fel jag har försvinner ju inte med en stroke. Jag måste dock följa doktorns råd nu och hålla mig till de tider han sätter. Det är klart att jag blev rädd, men jag är inte eljest tror jag.
"Jag känner att jag måste vara lite butter också. Det är ju sån jag är."