Ulf Wikman med en klassisk väska från 70-talet.
Fotbollens vita fläckar
Säg Rökå IF till någon som var med på 50-, 60- och 70-talet och svaret du får lär säkert bli någonting om någon Örnberg.
För under dessa årtionden så blev klubben, som numera inte finns kvar, väldigt förknippade med just Örnbergarna. Det fanns faktiskt matcher då upp till sju Örnbergare spelade i startelvan. Fantastiskt och naturligtvis unikt.
Norran begav sig inåt landet och han passera gränsen till Lappland innan målet var nått.
Ulf Wikman, den gamle skyttekungen och tränaren, plockas upp i Norran-bilen och inleder en flera timmar lång historielektion i ämnet Rökå. Och första stopp är det gamla grusplanen som låg på Valdemar Örnbergs ägor. Invid träningsplatsen "Vallebacken".
– Som du ser så är det svårt att se att det fanns en fotbollsplan här, säger Ulf och pekar ut mot något som liknar ett sandtag i skogen.
Ett lag med sju Örnbergare. Bakersta raden: Göran, Göte, Staffan och Rolf Örnberg, Ulf Wikman, Leif Eriksson.Mellanraden: Torsten Lyxell, Sören Stenman, Östen Örnberg.Främsta raden: Rune och Jan-Erik Örnberg, Henry Lyxell.
Wikman spelade en stor roll i klubbens historia. Hans far John fanns med tidigt och sedan kom Ulf in, både som spelare och ledare. Trots att han inte hette Örnberg. Men...
– Jag är själv gift med en Örnberg, lagledaren Gustavs dotter, det var därför jag fick vara med, skojar Wikman.
Turen går vidare och vi passerar det skogsparti som var tänkt att bli klubbens första gräsplan. Den skulle ligga på en myr, och i slutändan var det omöjligt att genomföra så därför spelades matcherna vid Vallebacken. Där spelades en klassisk match när Rökå besegrade Kristineberg med 21–0.
– Då lade de nästan ner verksamheten och spelare kom till oss efter det, säger Wikman.
Först 1970 stod gräsplanen klar. En namnlös plan som börjades byggas redan våren 1967. Då fick man medel från politikerna.
– De frågade mig om det var någon skillnad på grus och gräsplan och jag svarade om de visste skillnaden att gå på ett utedass eller att få gå på ett modernt WC. Då verkade politikerna förstå, säger Wikman med ett leende.
Avancerade snabbt
Rökå gick som en kanon genom seriesystemet på 60-talet och kunde 1966 vinna division IV och gå upp i trean. De ska vi komma ihåg att det då var den tredje högsta serien i seriesystemet. En prestation då Rökå hade cirka 100 innevånare.
Frågan är varför det gick så bra.
– Jag tror att vi var väldigt tidiga med fysiken. Vi var tidigt ute och pulsade i snön på vintern. Vi vann många matcher i slutet. Det tror jag kan vara hemligheten, konstaterar Wikman.
Rune Örnberg minns gamla tider i Byagården.
Sedan var det här med Örnbergarna också. Under klubbens 28-åriga fotbollshistoria så fanns tio Örnbergare med på planen. Det var bröderna Bert-Ove, Nils och Ingemar, bröderna Rune, Stig och Sven-Ove, bröderna Rolf och Jan-Erik, sedan hade Rökå också Staffan, Göran, Göte och Östen Örnberg. Lägg dessutom till den legendariske lagledaren Gustav Örnberg som fanns med och drog igång föreningen så förstår du varför Örnbergarna är så förknippat med fotbollslaget.
Fruktade Örnberg
En av alla dessa Örnbergare, Rune, spelade i klubben mellan 1953-1974. Vad tror han var hemligheten till att Rökå var ett lag som motståndarna fruktade?
– Det var ju det som fanns. Det var ingenting som konkurrerade med fotbollen. Det var kul och vi kände varandra väldigt väl. Vi spelade fotboll och det fanns ingenting annat som störde egentligen, konstaterar Rune som har fyllt 81 år.
Rune själv var en klippa i backlinjen och Rökå var kända för att ha ett starkt försvar.
– Vi vann ofta matcherna med 1–0, säger han.
Klubben fick ett lyft i slutet av 50-talet då man kunde träna inomhus i byn. I skolans matsal av alla ställen.
– Det var väldigt positivt för oss, även om det var lite besvärligt. Vi var tvungen att ta bort bord och stolar och städa efter oss. Det skulle inte få finnas en enda svettdroppe kvar, säger Wikman.
Det blev många målgester för Ulf Wikman på hemmaplan i Rökå.
Wikman snackar också om att man hade tur med anlag. Spelarna var väldigt fysiska.
– Vi tränade väldigt hårt och dessutom så var intresset så stort att alla tränade alla träningar också. Vi var väldigt starka i slutet av matcherna, säger Örnberg.
Att alla Örnbergare hade någon speciellt bra fysik kan inte Rune svara på.
– Det vet jag inte, men vi jobbade hårt. Jag drog en hel del tunga stockar i skogen i jobbet.
Minnena lever kvar
Trots att fotbollslaget försvann redan i början av 80-talet så finns det naturligtvis en hel del minnen kvar. En hel del sitter uppklistrat på tavlor i Byagården. Där kan man gå in och ta del av det fina historien. En hel del urklipp från tidningar sitter på plats. Bland annat kan man läsa om kvalmatchen till division III hemma mot Sandvik 1971 då planen fick skottas innan match då en dryg decimeter snö hade fallit inför matchen.
Ett ljust minne är också lagets första match någonsin i division III. Allra mest speciellt för Ulf Wikman.
– Det var borta mot Obbola och Ulf Wikman nickade in 1–0 i första och gjorde sedan 2–0 i andra halvlek. Den matchen vann vi med 2–0, minns Wikman.
Och det var inte bara det som förgyllde den fotbollsdagen. Efter matchen åkte laget vidare till Holmsund som mötte Hammarby i Allsvenskan.
– Då fick vi se "Nacka" Skoglund. Det var ett minne det, säger Örnberg.
"Vårt eget grus"
Rökå var lite av tidens topplag och Norran skrev många spaltmeter om laget. I Norran skaldade till och med Per Rim om Rökås premiärmatch i trean.
"O, måtte vädret medge spel på vårt eget grus, när till förväntans sus den trettonde dennes vi gör debut i tredje!"
– Ja, och Rune blev ju lite av en världskändis när vi mötte Rönnskär en gång. Kommer du ihåg det Rune?, säger Wikman.
– Jo, det stod att Rune Örnberg sparkade bollen högre än badhuset i Skelleftehamn, säger Rune och skrattar gott innan han fortsätter:
– De tyckte väl att det var lite för mycket långbollar...
Inget damlag
Rökå hade också pojklag, det drog Ulfs pappa John igång. Däremot fanns aldrig något damlag.
Men som tidigare nämnts så är ju Ulf gift med den legendariske lagledaren Gustav Örnbergs dotter Inger och naturligtvis så ska även kvinnorna få säga sitt om det.
– Det var väl så på den tiden. Men ville nog inte att flickorna spelade fotboll. Jag har aldrig spelat fotboll, säger Inger när vi hälsar på i hemmet.
Korvkiosken finns kvar vid hemmaarenan
Hon har dock svar på tal varför fotbollen blev så framgångsrik i Rökå.
– Det hade ju en bra lagledare, säger hon med ett skratt.
Ytterligare en Örnbergare som naturligtvis får komma till tals i denna en gång så framgångsrika fotbollsby.
Och lite signifikativt är det ändå att när Rökå försvann från fotbollskartan så fanns ingen Örnbergare kvar i laget. Spelarna som fanns kvar försvann till Kristineberg som hade ett bra drag kring fotbollen då.
– Nä, det stämmer. När Örnbergarna försvann så gick det åt skogen, säger Rune med ett stor leende.
Planen vid Vallebacken.