Stefan Klockare vann sitt SM-guld med Brynäs 1992-93.
– Vi vände ett underläge med 0–2 i matcher mot Luleå. För mig som bodensare var det dessutom extra skönt att vinna det guldet just i Luleå.
– Och när jag tänker på det så kom mitt första guld som tränare också i Luleå. Jag har inte tänkt på det förrän nu. En liten bonus faktiskt.
Klockare hamnade så småningom som spelare i Skellefteå AIK. Sista året var 2002-2003.
– Det var en tuff säsong. Jag bröt armen och var borta en stor del av säsongen. Jag vet att när vi spelade sista matchen mot Hammarby sa jag åt Fredrik Krekula att det här nog var min sista match ocksd.
– Visst kändes det lite jobbigt just då. Jag var bara 30 år och det är bara att se hur många som fortfarande spelar vid den åldern.
Istället blev det en tränarkarriär – som på många sätt varit mer framgångsrik.
Men Klockare hamnade i den rollen lite av en slump.
– Ulf Taavola var tränare i AIK. Jag hade honom på hockeygymnasiet i Boden där han och ”Osten” Bergström skötte isträningen. Så han visste vad jag för person så han frågade om jag var intresserad av att bli assisterande tränare.
– Jag hade ju många i laget som jag umgicks med även privat som Fredrik Krekula, Patrik Ekholm och Johan Åkerman. Så jag tog ett snack med dem innan jag tackade ja till jobbet.
Jobbade halvtid
På den tiden var det helt andra förutsättningar.
– Jag jobbade halvtid på en datafirma, numera är vi fyra heltidsanställda tränare på isen varje pass. Taavola skötte isträningarna men han fixade allt annat också allt runt omkring som resor.
– Men jag är glad att jag fick chansen och jag lärde mig oerhört mycket under den här tiden. Som spelare var du bara inriktad på nästa match eller träning.
– Taavola jobbade mycket efter att det måste finnas en spelide och han var också väldigt duktig på att inrikta träningen på detaljer. Något som jag aldrig funderade på som spelare.
B-juniorerna
Efter två år i A-laget kom AIK:s dåvarande sportchef Peo Larsson och tyckte att Klockare skulle ta över ett eget lag.
– Jag tackade ja till att bli huvudtränare för B-juniorerna och jag är oerhört tacksam att Janne Erixon också blev en del av laget. Vi hade en liknande inställning till hur trappan för juniorerna skulle se ut.
Det roliga är att en del av spelarna från den tiden fortfarande finns i laget.
– Niclas Burström hade jag redan första året. Så vi har hängt ihop i princip hela hans karriär.
Han har aldrig föreslagit att du ska sluta?
– Ha, ha, nej inte än så länge i alla fall.
Nu är Klockare inne på sjunde säsongen i A-laget. Sju oerhört framgångsrika år.
Är det svårt att motivera sig för en fortsättning?
– Jag har ju haft ganska skilda roller under tiden i A-laget. Första åren skötte jag isträningarna. Sedan blev det mer en roll som individuell utvecklare. Och nu är jag tillbaka i rollen som coach. Jag lär mig nytt och det underlättar.
Till slut det som nämndes ingressvis. Om guld och silver och att vinna som spelare eller tränare
– Det blir samma eufori när du står där med bucklan. Och samma besvikelse när det bara blir silver oavsett om du är spelare eller tränare. Det är sista matchen du vill vinna annars blir det bara en stor tomhet som inte går att beskriva.
– Skillnaden är att för att vinna som spelare måste du svettas fysiskt under ett helt år. Som tränare klarar du dig med en vecka …