Jag får väl villigt erkänna att även jag satt där som en fågelholk efter att den tredje perioden var över.
Från att ha börjat fundera på en matchanalys om vad som egentligen hade gått snett för Skellefteå AIK och vem jag skulle kunna prata med efter matchen, så fick jag byta spår fullständigt.
Helt plötsligt skulle jag analysera vad det var som gick rätt till slut. Efter straffläggningen så hade jag hur många som helst att snacka med.
Snabba kast är onekligen en av del av ishockeyns tjusning. Även om de flesta i Scandinavium i ärlighetens namn inte gnuggade händerna över dramaturgin och de många vinklarna att skriva om, utan funderade på vad det egentligen var som hände.
Vad var det då som hände? Fram till mitten av den tredje perioden så var det Frölunda som var klart det bästa laget. Det såg ut som att eftermiddagen för Patrik Carnbäcks tröjhissning skulle bli en riktig klang- och jubelföreställning, perfekt regisserad av hemmalaget.
Kombinerat med ett bra försvarsspel visade Frölunda upp en fartfylld och fantasirik offensiv som fick Skelleftespelarna att kippa efter andan. Det borde ha stått mer än 2–0 efter två perioder.
Tio minuter in i den tredje perioden så började publiken i Scandinavium vädra tre poäng. Ljudnivån ökade och klapporna fick jobba hårt.
Men i takt med att klappornas frekvens ökade, så ökade också Skellefteås intensitet. Helt plötsligt började laget ta för sig mer. Det fysiska spelet blev hårdare, passen mer precisa.
När Calofs 2–1-mål kom, då blev ljudnivån i arenan lägre och Frölunda oroligt. Efter 53 spelade minuter hade plötsligt taktpinnen hamnat i ett annat lag, och de visste inte riktigt hur de skulle hantera det. Plötsligt, efter att ha upplevt en riktig festkväll, hade de något att förlora.
Skellefteå däremot, de visste precis vad de ville göra. För dem fanns allt att vinna. Det märktes också på agerandet, då en väl vald time out och en Markus Svensson i båset skickade signaler, både till Frölunda och Skellefteå. Frölunda fick veta att motståndarna hade fått vittring, Skellefteå att det bara fanns en väg att gå och det var att kvittera.
Det blev också lite symboliskt att det var just Tim Heed som fick sätta kvitteringen med sitt tunga skott från offensiva blå.
Killen, som med hjälp av hårt slit har kommit dit han är i dag i Skellefteå AIK, fick göra det mål som visade att man aldrig ska ge upp.