SHL-slutspel, tacklingar mot huvud och rygg, disciplinnĂ€mndens bedömningar, bortsparkade mĂ„lvaktsbenskydd i mĂ„lgĂ„rden â tĂ€nk sĂ„ mycket jag kunde skriva om utifrĂ„n ett hockeydomarperspektiv.
GlÀds och applÄderar...
Men istÀllet: det ska handla om förÀldrar som ishockeypublik.
De allra, allra flesta sköter sig sÄ bra. De följer sina barn genom att, frusna och fotstampande, hÀnga vid uterinkar och i kalla ishallar.
De glÀds med framgÄngar, applÄderar efter matchen Àven om det blivit 0-12 i förlust.
...men inte alla förÀldrar
Men hÀlsan tiger still frÄn och med nu i denna domarspalt, sÄ lÄt mig berÀtta om förÀldrarna som borde skÀmmas.
Ishallen Isbjörnen i BurtrÀsk hÀromveckan, hemmalaget tar emot ett lag frÄn södra lÀnsdelen. Till vÀnster om sekretariatet: hemmaförÀldrar som hejar och uppför sig vÀl.
Till höger om samma sekretariat: treâfyra hockeypappor frĂ„n det gĂ€stande laget som denna fredag bestĂ€mt sig för att förfölja mig.
NedsÀttande och krÀnkande
SÄ fort det blir en utvisning för deras lag skriker de: hÄnfullt, nedsÀttande, krÀnkande.
Typ:
â Va fan, Ă€r det nĂ„t jĂ€vla innebandy, Berggren!
Eller:
â Men helvete: det mĂ„ste vara dolda kameran, sĂ„ dĂ„lig Ă€r du (följt av gapskratt).
Och vidare:
â AlltsĂ„, det Ă€r rent otroligt â du Ă€r en parodi, Berggren!
Ingen bra domarreklam...
GlÄporden ekar i hallen, det Àr svÄrt att undgÄ att höra detta.
Vuxna samsas med barn runt en ishockeyrink, sĂ„ vad de hĂ€r mĂ€nnen bidrar till Ă€r att skĂ€mma ut sig som förĂ€lder â och framförallt: de gör sĂ„ att ingen i ishallen rimligen kan tĂ€nka sig att prova pĂ„ att vara ishockeydomare.
Funderingar pÄ hemresan
Det Àr tur att 34 Ärs dömande har odlat fram förhÄllningssÀtt till sÄdana hÀr otrevligheter.
SjÀlvklart tÀnker man ocksÄ sin egen, tysta, icke publicerbara ramsa om mÀnnen till höger om sekretariatet.
I bilen pÄ vÀgen hem denna fredagskvÀll, i sÀllskap med tvÄ yngre linjedomare som liksom jag fortfarande tycker att det Àr kul att döma ishockey, funderar jag tyst pÄ vad som ÀndÄ borde vara den vÀrsta skammen.
Den största skammen
Och nu inser jag: att vara runt 16 Är och ha en gapig farsa som skÀmmer ut sig vid en hockeyrink mÄste ÀndÄ vara vÀrst av allt.
Okej att farsan kommer in pÄ rummet och spelar gitarr inför flickvÀnnen, okej att farsan stapplar omkring i köket i brynja och lÄngkalsonger nÀr polarna stormar in.
Allt detta Àr okej.
Men tÀnk att ha en farsa som beter sig sÄ dÀr illa nÀr du och dina kompisar Àr i BurtrÀsk och spelar ishockey en fredagskvÀll.
EFTER SLUTSIGNALEN...
Jag har domarkollegor som slutat pÄ stÄende fot efter angrepp av spelare och publik. 6 000 vilda supportrar i Arenan Àr dÀrför betydligt lugnare Àn en handfull otrevliga förÀldrar pÄ armlÀngds avstÄnd vid en uterink. Det personliga angreppet ökar i kraft nÀr avstÄndet till domaren minskar.