Vrida tillbaka klockan. Michelle Wörner och hennes Sunnanå vill gärna ha matchen mot Älta ospelad. Foto: Carina Kvist.
Det föll några tårar av frustration, nävarna var knutna och huvudena tunga.
Att studera Sunnanås spelare efter matchen mot Älta var som en tur genom alla de känslor som en svidande och kostsam förlust framkallar.
När undertecknad satte mig på Norrvalla inför matchstart så hann tanken "hoppas bara det inte blir någon knäskada" susa genom mitt huvud.
Drygt 50 minuter senare låg Sunnanås mittfältare Riika Ketoja på konstgräset med ett vridet knä och en oviss framtid.
Om detta är en allvarlig knäskada och finskan blir borta resten av säsongen så är det ett tungt dråpslag för Sunnanå.
Redan inför säsongen hade tränaren Martti Tikkanen en tunn trupp att förfoga över, och bättre blev det inte när Elin Wikström försvann tidigt med en knäskada. Nu ser Ketoja att ha gått samma grymma öde till mötes.
Än tyngre för elitettaklubben är det med tanke på Ketoja är en av lagets viktigaste spelare.
Jag går och hoppas att inte ännu en damfotbollsspelare kan läggas till knäskadestatistiken – men erfarenheten säger att en knäskada väldigt sällan är bättre än befarat.
Men det handlade alltså om dubbla smällar. Och i Sunnanå handlade det om att matchen mot Älta slutade med noll inspelade poäng.
En dålig första halvlek – där Sunnanå visade upp stora problem med att hantera den höga press som Älta satte upp. Redan i backlinjen blev Sunnanås spel taffligt och det sträckte sig hela vägen upp till de sista, avgörande passen fram till framrusande anfallare.
Enligt egen utsago så levererade Martti Tikkanen en tidigare sällan skådad utskällning i halvtid. Han undrade helt enkelt om spelarna ville vara ute på planen.
Svaret på den frågan blev ”ja” - i alla fall under de sista 30 minuterna av matchen.
Så snart Sunnanå fick in 1–3-reduceringen började Älta svaja.
Men som sagt var – har det väl börjat jävlas, då fortsätter det ofta. I det här fallet var det Älta som satte 2–4 – en klassisk spik i kistan.