Firandet var stort runtom i Sverige igår. Det börjar dofta VM 1994 då allt känns möjligt för landslaget.
VM-KRÖNIKA
Efter tolv år utan VM-spel är Sverige nu klart för åttondelsfinal.
Det är dessutom så rättvist. Efter tre gruppspelsmatcher har det fantastiska blågula laget bara varit i underläge i drygt en minut. Mot regerande världsmästaren Tyskland dessutom.
Och när allting återigen ställdes på sin spets. När det var vinna eller försvinna. Ja, då klev "Jannes gäng" fram på nytt och levererade.
3–0-segern mot Mexiko var som en vacker sammanfattning på lagets resa. Ett landslag utan Zlatan Ibrahimovic som på förhand var uträknat och till och med utskrattat.
Men återigen har vi fått ett bevis på vad lagsport handlar om. Det är inte stjärnorna som betyder mest. Istället har förbudskapten Janne Anderssons bygge virkat framgångar med lagmoral, arbetskapacitet och en tro på att allt är möjligt som ledord.
Visst, jag är förvånad, men framförallt imponerad, på vad de hittills åstadkommit. Och än är det inte slut. Förhoppningsvis är detta bara början på en ny legendarisk sommar likt VM 1994.
Här näst väntar Schweiz för Sverige. En åttondelsfinal på tisdag där det finna alla förutsättningar för ett blågult avancemang.
Även om Brasilien inte övertygat sett till deras skyhöga kapacitet så känns det skönt att undvika Neymar och kompani.
Brasilien ställs istället mot Mexiko. Och sett till hur gruppspelet sett ut känns det rättvist att just Sverige och Mexiko är vidare.
I början av Sveriges match fick jag dock veta att min mormor somnat in. Ett på ett sätt väntat besked då hon, 85 år gammal, varit sjuk och svag den senaste tiden.
Trots allt ett tungt besked som la ett sorgset lock på min kväll. Tårar föll på min kind som senare fick sällskap av glädjetårar.
För det blågula avancemanget till VM-åttondelen – efter att Sverige vunnit sin grupp – är en enda stor seger som jag vill tillägna just dig.
Min älskade mormor.
Vila i frid.