Efter de senaste årens framgångar skiljer sig årets säsongsupptakt en aning sedan tidigare. Efter tre träningsmatcher har AIK inte vunnit en enda. Bortaturnén mot Linköping och nu under gårdagen mot Djurgården, gav dessutom bara ett mål framåt, men totalt åtta bakåt.
Det är en lite ovanlig situation. Men trots den resultatmässigt svaga öppningen finns det ändå ingen anledning att vara för vass i omdömena.
Modos försäsong från 2006 är ett klassiskt exempel på hur en försäsong kan se ut. Laget åkte sju raka förluster och noterade en vinst. AIK var nykomlingar i SHL och vann så enkelt mot Modo att det fanns anledning att fundera om allt stod rätt till. Övikslaget spelade praktiskt taget bara av matcherna.
När serien sedan körde igång ångade Modo på och vann till slut SM–guld. Det visar att det är vanskligt att ha alltför utdragna slutsatser redan nu.
Torsdagens match mot Djurgården blev ett litet lyft för AIK, även om laget åkte på ett tidigt baklängesmål.
De första två perioderna var inte någon större hockeyunderhållning. Det var mer kamp än något annat och spelet var bitvis riktigt hafsigt.
Wallson lät superkedjan från slutspelet spela ihop igen. Men formationen med Calof, Zackrisson och Pesonen gjorde en ganska ljummen insats.
Defensivt såg det stabilare ut än mot Linköping. Niclas Burström comeback hade betydelse samtidigt som positionsspelet såg betydligt bättre ut.
Den tredje perioden hittade AIK farten och bjöd på försäsongens bästa prestation så här långt. Laget började skapa chanser och kunde till slut få hål på Mantas Armalis, som ändå hade en ganska komfortabel kväll.
Tim Heeds fina direktskott innebar slutat på en nästan sex perioder lång måltorka.
Det räckte ändå inte. Årets försäsong har inte börjat i AIK:s tecken. Djurgården avgjorde matchen på Hovet med tre minuter kvar av effektiv tid.
Inför CHL-äventyret som står näst på tur kommer det krävas ytterligare förbättringar i både anfall och försvar. Den slutsatsen går ändå att dra.