Det är varmt och inte direkt lätt att hitta fram på alla små grusvägar. Sommarens hettan är dessutom kvar när Norran tar sig till Norra Bergfors. Där ligger New York Islanders back Sebastian Ahos stuga. Stugan ligger på en ny tomt och tittar man rakt ner på marken så är det absolut ingen idyll med avverkad skog, snår och stenar. Men lyfter du blicken så breder utsikten ut sig över vattnet som skimrar i eftermiddagens solsken. Laddar du ett riktigt hårt slagskott från altanen så kan du träffa ett av fönstren på backkompisen Anton Lindholms stuga.
– Vi fick tag på det här boendet via Anton, säger Sebastian när han tar emot i dörren.
Sebastian Aho har under sin karriär fått höra många negativa ord. Men det norrländska lugnet har nu tagit honom dit han vill vara.
Han är född och uppvuxen i Sävar där han spelade hockey i ett lag som bestod av flera årgångar för att det överhuvudtaget skulle finnas till. Sedan hamnade han till slut i Björklöven när Sävars lag inte längre överlevde. Därifrån valde han som 15-åring att gå till värsta konkurrenten Skellefteå AIK. Något som fick många att reagera negativt.
– Man var ganska rädd att berätta för de i Löven, det var inte roligt. Det var en hel del glåpord och hån, men det var egentligen inget svårt val. En av ledarna förstod också att jag ville bli bättre så han stöttade mig. Det var skönt, säger han.
Att han nu väljer sig att bosätta sig i Skellefteå och inte i Umeå var förut inget självklart val. Speciellt som sambon Sandra kommer från Umeå och de har sina familjer där.
– Men nu har vi så många vänner här så det är naturligt. Men när man var yngre och hoppades att man skulle ta sig till NHL så tänkte man att såklart kommer jag bo i Umeå på sommaren. Men vi har blivit så pass tighta med kompisar och trivs så bra här. Så det känns som hemma.
Sambon Sandra var med på beslutet.
– Jag har mest kompisar här, fast min bästa kompis bor i Umeå, men hon kommer faktiskt från Skellefteå, säger hon med ett leende.
Att paret glömt bort sina rötter är fel. I ett av rummen hänger en Sävartavla och på en vägg som Sandra själv designat så är det en stor Umeåtavla som har den centrala platsen.
Men sedan var det den där lilla detaljen om att bli bättre i ishockey i Skellefteå också.
– Ska jag ge mig själv de bästa förutsättningarna så ska jag bo här. En stor del är Stefan Thomson och att man får träna med Anton (Lindholm), Adam (Larsson), Viktor (Arvidsson) och de andra. Det är lätt att ta ut sig när man har tio andra som gör samma sak. Jag tror inte att jag skulle ha samma möjlighet någon annanstans. Så beslutet är hockeymässigt också.
Precis som vägen till parets nya boende i Skellefteå så har Ahos väg till framgång varit snirklig och absolut inte spikrak.
Efter att ha blivit ratad tre drafter i rad så slog New York Islanders till och draftade backen i femte rundan för ett år sedan. Att han inte blev draftad tidigare kan bland annat bero på skadan han ådrog sig strax innan sitt andra JVM.
– Jag har inte haft så många skador, men de har kommit i fel lägen. I det mästerskapet vet jag att jag skulle fått en stor roll och jag var ju en av kaptenerna. Så det var tungt. Men jag är väldigt lugn så jag tänkte att jag hade en halv säsong kvar att visa upp mig i AIK.
Istället kom fjolårets draft som en chock för Aho som fick beskedet under ett Harry Potter-marathon med kompisar.
– Vi hann väl se halva första filmen när min agent ringde och berättade. Jag blev väldigt överraskad. Det är inte ofta de draftar en 21-åring. Jag fick åka hem och packa snabbt och på morgonen så åkte jag via Stockholm till New York på campen.
Av kompisarna var det bara en som såg klart alla Harry Potter-filmerna.
– Ja, "Mackan" (före detta AIK-backen Marcus Pettersson) såg alla filmerna och han är ganska stolt över det, säger han och skrattar.
Sedan tog det bara att par veckor innan han fick skriva på sitt första NHL-kontrakt . En chock för Skellefteå AIK men ingen stor överraskning för Sebastian.
– När jag var på campen så tog de ett snack med mig redan på fjärde dagen och undrade om jag inte skulle komma över. Det var inte mycket att fundera på.
Han fick lite dåligt samvete.
– Det kändes inte helt bra mot AIK. Jag hade ju förlängt under säsongen så jag kände mig som en gris. AIK har gjort mycket för mig. De har utvecklat mig till den spelare jag är och utanför isen har de fått mig att mogna snabbare än vad jag hade gjort annars.
Under sin karriär så har han också ofta fått höra att han är för liten för att bli något stort.
– Jag har alltid varit ganska bra på att skita i det. Det började väl egentligen när jag var i J20 och folk tyckte att jag var för liten. Även när jag kom upp och fick testa A-laget så tyckte folk att jag var för liten och att jag inte skulle orka med. Men jag var duktig på att trycka bort det.
Han har dock ett tidigt stöd. Jimmie Ericsson fick inför säsongen 13/14 frågan vem som skulle bli AIK:s nya backstjärna och svarade "Sebastian Aho" trots att Aho inte ens spelat en match i A-laget.
– Jag kommer ihåg det där. Jag tror att mamma har kvar tidningsklippet på kylskåpet. Hon sparar allt sånt där, säger han med ett leende innan han fortsätter:
– Han var väldigt rättvis och ställde höga krav när jag kom upp och röt till när det behövdes. Det är klart att det var viktigt att Jimmie som var kapten och stjärnan i laget gick ut och stöttade mig. Att känna att alla kommer inte att titta snett på mig när man kommer upp trots att man inte är så stor och att folk kommer att lita på mig. Det var skönt att läsa och fick känna att man kanske kan fixa det ändå.
När han kom upp i AIK:s A-lag efter guldsäsongen 12/13 kom nya negativa tongångar. Det kom snacket om att backbesättningen var för dålig. Det var då Aho, stuggrannen Lindholm och Arvid Lundberg kom fram.
– Det är klart att det inte var roligt. Men vi var duktiga att snacka om att nog skulle vi klara av att möta alla som spelade här.
Precis som alla andra har han haft förebilder.
– När jag var i Björklöven så var Erik Andersson en förebild och han fick jag spela i samma backpar som senare. I AIK så var det Niclas Burström. Han var också liten och han lyckas ju bra i vilken liga han spelar i. Han tittade jag mycket på. Bert fick mig att se på Burström så jag studerade honom mycket för att lära mig. Han lyckades ju alltid komma ut med pucken trots att en 100-kilos forward försökte döda honom.
Snacket om att han var liten kom tillbaka när han skulle över till NHL.
– Jag skulle bli större och längre. Trots att jag inte växt någon centimeter på många år så skulle jag bli längre.
När han åkte över gjorde han upp en plan. Det första året skulle han försöka etablera sig i AHL, andra året skulle han försöka få någon match i NHL för att under tredje året göra ett så stort avtryck så han skulle få vara kvar. Men redan i vintras fick han chansen. Det blev 22 matcher i NHL.
– Det var en stor överraskning. Det var väl först när man kom hem som man insåg hur coolt det var att man fick spela.
När han fick chansen fick han spela sitt eget spel.
– När man som jag är en offensiv back är det svårt att komma till ett nytt land, organisation och en mindre rink och spela ett spel som du inte är van vid. Det är en stor fördel att få den rollen. För mig sitter det i ryggmärgen. Man kan inte ändra sitt spel över en natt så jag var tacksam över att de sa att jag inte skulle ändra något utan bara köra på mitt spel.
Snart byter paret Norra Bergfors mot New York. En rätt stor skillnad. I AHL bor de i Millford en och en halv timme med tåg till New York. I NHL bor man på Long Island. En halvtimme med tåg så är man mitt i smeten.
– Staden är häftig. Men vi snackar nio miljoner människor på ett och samma ställe. Man får panik, säger Sandra.
– Det är ju coolt att man kan strosa runt, men det är ju inte så att man åker in varje ledig dag. Man man ju så mycket turist som man kan bli. Man far bara till de ställena där alla andra är, säger Sebastian.
– Jag tror att det blir enklare om man får stanna kvar i NHL. Nu var det första året. Man hade nog med att acklimatisera sig och bara vara där så det säkert lite lättare att ta in nu, säger Sandra.
Sebastian och Sandra är redo att lämna Norra Bergfors för stunden.
Men nästa år är de tillbaka. Förhoppningsvis efter ett år utan gupp.