Det senaste året har jag mest jobbat som sportchef och därmed mest arbetat inifrån redaktionen och arbetsuppgifterna har handlat om såväl att godkänna fakturor och anlita frilansare som att försöka förutse när Skellefteå AIK ska bli klart för SM-final och luska ut hur man bäst tar sig till Kosice.
Men emellanåt lämnar även jag Norrans ståtliga hus för att bege mig ut i verkligheten. Och i mitten av mars tog jag, för första gången på bra många år, klivet in i en tevestudio.
Skellefteå AIK:s slutspel låg runt hörnet och Norrans Hockeystudio skulle rulla igång och jag skulle vara programledare i premiärprogrammet.
Jag och min kollega, hockeybloggaren Arvid Marklund, torrsimmade och spelade in ett pilotavsnitt. Arvid hade glömt kavajen, jag tittade nog oftare i fel kamera än jag tittade i rätt och pulsen var högre än i vanliga fall. Men en viss mersmak gav det ändå och en vecka senare var det dags för att spela in premiäravsnittet.
Daniel Widing var vår historiska första gäst och vi hälsade på hemma hos Oskar Sundqvist. Arvid fick riva av sin första lista och helt plötsligt var programmet inspelat.
Och sedan rullade det bara på. Att under ett slutspel, då matcherna duggar tätt och intresset för alla små detaljer är skyhögt, spela in ett program per vecka, det var svettigt, det ska jag inte sticka under stol med.
Men lika svettigt som det emellanåt var att få ihop det – lika kul, och emellanåt välbehövligt, var det att spela in programmen.
Vi hann välkomna profiler som Oskar Sundqvist, Hans Wallson och Markus Svensson in i vår varma, och förhållandevis lugna, studio innan säsongen var till ända.
Under den nuvarande säsongen har vi tagit det lite mer piano – ”bara” ett avsnitt i månaden har det blivit. Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge. Så jag hoppas att vi kommer att fortsätta att ses i en ruta även i framtiden.