Klart för playoff. Arjen Robben satte skräck i Janne Anderssons landslag. Men till slut blev det tryggt igen. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Allvarligt talat. Måste man nästan dra på sig en hjärtinfarkt trots att Sverige har sex mål att gå på?
Ja, tydligen.
För min puls steg linjärt med fem slag i minuten under den fruktansvärda första halvleken där Sverige, som imponerat stort under kvalet, helt plötsligt såg ut som om man hade Erik Hamrén som förbundskapten. Inga linjer, ingen press, ingen spelglädje och inget bollinnehav.
Nä, hade jag inte haft den här krönikan att skriva så hade jag nog valt att se på Svenska Hollywoodfruar eller något mindre upphetsande för att överleva kvällen.
Robben och Robben och 2–0. Först en straff som han mirakulöst nog inte filmat sig till och sedan ett mål signerat en stor fotbollsspelare. Denna Robben som så många gånger fått min puls att rusa på grund av hans stora längtan efter att fuska (nä, jag gillar inte filmare) innebar ju inte att mitt blod valde att koka mindre.
Andra halvlek började inte bättre. Det blev en ångestfylld första kvart där Sverige fortsatte vara dåliga och svenska målvakten Robin Olsen fortsatte vara bra. Men sedan hände något.
De svenska spelarna insåg att man faktiskt kunde hålla i bollen och sätta press. I mitt hjärta inföll sig samma lugn som kännetecknat det landslag som Janne Andersson fått ärva av Zlatan Ibrahimovic.
För Sverige har ju gått från monarki till republik då Kungen försvann innan kvalet. Men den stora förändringen för detta nya landslag är i mina ögon att den officiella ledaren, Hamrén, försvann.
I slutet av hans period gick det så långt så man funderade om han ville irritera alla belackare genom att göra felval och felsteg bara för att bevisa att det var han som bestämde.
Saknaden av Zlatan blev inte så stor som många trott. Zlatan är Sveriges överlägset bästa fotbollsspelare genom tiderna. Det råder inga som helst tvivel om detta. Men glöm inte bort att han är Sveriges individuelltöverlägset bästa spelare genom tiderna och han själv inte kunde göra något utan ett lag som sedan länge slutat tro på en tränare som sällan talade sanning.
Nu kan vi summera VM-kvalgruppen och Anderssons jobb. Sverige har blivit Sverige igen. Ett lag med tydlig spelidé. Ett lag som jobbar för varandra. Ett lag där Berg/Toivonen gör succé. Ja, man har helt enkelt blivit ett lag.
Tack så mycket för det, Janne Andersson! Tack för att du vågade satsa på de där spelarna som vann U21-EM när din företrädare tjurigt vägrade. Och tack för att du kan försvara och förklara dina val och erkänna att du inte alltid är nöjd.
I Amsterdam blev Sverige, trots den här förlusten, klart för playoff till VM. Vem trodde det på för ett år sedan? Jag är övertygad om att Janne Andersson trodde det var möjligt. Något som han fick spelarna att tro också, annars hade vi inte varit där nu.
Av Schweiz, Kroatien, Danmark och Italien väljer jag naturligtvis Danmark. Om man som talesättet säger förtjänar tur så borde Sverige också få Danmark. För att det ska bli VM så måste man dock prestera bra mycket bättre än denna gång.
Fram till dess så ska hjärtat få vila. Det kommer att behövas.