Herberth Lundqvist trivs på klassiska Brännvalla, som fortfarande underhålls i förhoppning att klubbens ska återuppstå i framtiden.
Den vackra byn Klutmark ligger en dryg mil utanför Skellefteå. För att komma till den klassiska fotbollsplanen, fint belägen uppe i skogen, svänger vi av till höger och följer skyltarna. Där möter klubbikonen Herberth ”Hebbe” Lundqvist upp.
Han sitter i solskenet på trappan utanför den röda gamla stugan, som andas historia i massor.
Innan Herberth bjuder på fika går han in till det lite större rummet i stugan – som i ärlighetens namn inte är särskilt stort – och pekar in till det lilla köket.
– Det var där inne motståndarna fick byta om. Där vi står just nu, där satt hemmalaget. Inte så stort va? Och det var bara en dörr mellan lagen, säger Herberth med ett leende.
Det var som man brukar säga, andra tider då. En tid Herberth och alla andra som funnits med i föreningen minns med glädje.
Den snirkliga grusvägen tar besökarna till Brännvalla.
Nästan varje dag
Herbert är ryggraden i Klutmarks IF. En före detta klasspelare som efter sin egen karriär alltid varit inblandad på något sätt – både som ledare och med kringjobb i föreningen.
– Innan 2012 skulle jag tro att jag var här på Brännvalla i stort sett varje dag. Åtminstone fem gånger i veckan. Och för mig har det aldrig varit jobbigt att komma hit.
Han ler igen. Vänder sig om och tittar ut genom fönstret mot fotbollsplanen.
– Förr brukade jag tänka att jag skulle vilja bo här. På Brännvalla. Vissa tycker kanske att man är tokig. Att man har lagt så mycket tid här och på föreningen. Men jag älskar verkligen att vara här. För mig är det glädje.
Det är inte bara Herberth som trivts på Brännvalla. Genom åren har i stort sett varje motståndarlag med glädje kommit på besök.
– Väldigt många har sagt att det är något speciellt att komma hit. Vi hade, efter att vi bytte gruset till gräs 1977, en av de bästa fotbollsplanerna i Skellefteå med omnejd. Sen så är det något speciellt här med alla gamla hus runtomkring. En härlig atomsfär.
Bevarad historia
Herberth sätter sig ner utanför den röda stugan. Häller upp två koppar kaffe och plockar fram en bullpåse.
– Det är frugan som har bakat. Då vet man att det smakar bra, säger han samtidigt som han sträcker fram påsen.
Det lilla köket i den röda gamla stugan. Det var här bortalaget bytte om en gång i tiden.
På trappan är en bok framlagd: ”Klutmarks IF – i ord och bild”. En berättelse som tydligt bevisar att föreningens historia är av stor vikt men också välbevarad.
– Det finns så mycket att berätta. Det är svårt att veta var man ska börja.
Givetvis är fotbollsminnena viktiga och många. Men när Herberth minns tillbaka är det sakerna runtomkring som han först nämner.
– Det fanns så väldigt många som var engagerade. Bland annat så bakade folk en massa bröd och lagade mat som vi hade till Brännvalladagen.
Grisfest
Brännvalladagen var ett av många sidoprojekt som Klutmarks IF sysslat med genom åren. Teaterverksamhet och pimpeltävlingar ute på älven är andra.
I boken om Klutmark går det läsa att man under slutet av 1980-talet ”toppade” Brännvalladagen med fest på helstekt gris.
En av många gamla byggnader intill fotbollsplanen och på insidan av dörren hänger klubbmärket.
”Sommaren 1989 slog alla rekord i frågan om vackert väder. Man kunde sitta ute vid borden hela natten – och inga mygg var det heller”, står det i boken.
– Det började mitt på dagen och det var som en marknad samtidigt som dagens A-lag mötte slocknade stjärnor. Sen var det dans på kvällen. Det var en himla rolig tid, minns Herberth.
Missade seriesegern
Fotbollsmässigt är det 1970-talet som sticker ut. Herberth var själv med som spelare då men missade faktiskt lagets historiska serieseger i division V sommaren 1978.
– Jag råkade faktiskt spela i Jörn just det året, säger han och skrattar.
– Jag hade träffat min fru, hon var från Jörn. Då ringde Erik Tjärnström, han var Konsumföreståndare. Han sa: ”Du kanske skulle spela för Jörn ett år”. Jag skulle dessutom få spela med svågern, så jag körde på det. Men Klutmark vann serien det året. Det kändes ju rätt surt att missa det, fortsätter Hertberth.
Men året efter var han tillbaka på Brännvalla. Det blev två fina säsonger i division IV.
– Det var en riktigt rolig tid. Och alla derbyn mot Medle, oj så underbart det var. Annars är det segern i lilla DM 1974 som man minns allra mest.
Herberth tar en klunk av sitt nu ljumna kaffe och fortsätter:
– Jag kan fortfarande se det där målet, när Röbäcks målvakt, här på Brännvalla, släppte in Sören Lundgrens långa lyra. Vad jag minns så studsade bollen över målvakten som hade sånt där stort permanentat hår. Jag tror det blev 3–2 i matchen. En grymt härlig seger.
Tas om hand
Solen strålar varmt mellan de höga träden och lyser ner på fotbollsplanen som fortfarande klipps, om än inte lika regelbundet.
Speakertornet med kiosken på markplan har funnits med en längre tid.
Men för Hertberth vore det en dödsstöt att låta Brännvalla förfalla. En form av svek mot byn, klubben och dess historik.
– För mig är det otänkbart att bara låta det växa fritt. Att inte ta hand om det. Jag vill att det åtminstone ska se okej ut.
”Klump i magen”
Klutmarks IF har sedan sex år tillbaka suddats ut från fotbollskartan. 73 år av fin historia som i skrivande stund enbart är just historia.
Framtiden är tyvärr mörk. Precis som för väldigt många andra mindre byaklubbar.
– Det är som en klump i magen. Lite skämmigt att man inte klarat av att hålla ett lag på benen. Så ska man ju inte känna egentligen. Men man ser det ju som ett misslyckande, säger Herberth och tillägger:
– För tänk, att vi för bara 13–14 år sedan hade elva barn- och ungdomslag och 16–17 ledare. Nu finns inget kvar. Det är tragiskt.
Ger aldrig upp
Herberth vandrar ner längs med fotbollsplanen och sätter sig på en bänk intill mittlinjen. Eller ja, där den en gång i tiden brukade vara uppmålad.
Han tar på sig en klassisk röd matchtröja och tar upp en fotboll.
Och tro mig. Han har inte gett upp.
– Drömmen är att det spelas fotboll här i framtiden. Att Klutmarks IF återuppstår. För jag hoppas verkligen få se ben springa omkring här igen.