Det var för drygt en vecka sedan Skelleftestjärnans besked slog ned som en bomb. Efter 13 år som anställd i Volvo – meddelade Dahlgren att han slutar som proffsförare. Han är den förare som har kört och tävlat längst genom tiderna under Volvos flagg.
Och nyheten om att han nu satsar på en civil karriär på Norrlandsbil gav ett eko i motorsportvärlden.
– Det har varit många reaktioner. Många har hört av sig, skickat SMS och har ringt. En del har tyckt att beslutet är lite märkligt, men själv känner jag inte så, säger Dahlgren och fortsätter:
– Jag har gått och grunnat på det här sedan 2012 faktiskt. Jag har rest och tävlat sedan jag var 13 år. Fram till jag var 17 år reste jag varannan vecka till Italien. Jag hade 58 procent kvalificerad frånvaro från skolan. De senaste tio åren har jag i snitt haft 180 resdagar per år. Samtidigt känns det skönt att det här beslutet är något som jag har tagit själv. Många förare håller på tills de till slut inte har något bud. Att inte köra som helproffs är ett eget val.
Bästa åren
Robert är 37 år och har stora förhoppningar om att tävla, men sannolikt inte på den höga nivå där han var med sikte på VM-titlar.
– Erfarenhet är en nyckel som förare och du är som bäst mellan 30 år och 40 år. Så jag har fortfarande flera riktigt bra år kvar om jag själv vill. Och tävla är något jag hoppas göra även den här säsongen, men den här gången går både familj och jobb före. Ska det fungera måste det passa in.
Hur ser det ut med anbud?
– Det har faktiskt varit en hel del. Mer än vad jag hade trott. Så jag håller på att se över vad det finns för möjligheter.
Själva tävlandet är en väldigt liten del av att vara proffsförare.
– Jag skulle säga att det är bara omkring 10 procent av själva yrket. Resten är PR, tester, träning, representation och liknande. Därför är det fullt realistiskt att ändå kunna tävla på en bra nivå, om du kan fokusera bara på själva tävlandet.
Vilken nivå kan du tävla på med de nya förutsättningarna?
– Jag har fått lite olika anbud, men det går att tävla på en hög nivå. För även om jag inte kommer lägga samma tid är det inget annat än titlar som räknas om jag ska tävla. Är det inte på en nivå där det handlar om att vinna och ha rätt förutsättningar är det inte intressant.
Dahlgren är hemlighetsfull när det handlar om vad det handlar om för anbud, men med stor säkerhet finns det stall i STCC som har skickat intresseförfrågningar.
Roliga år
Just STCC är en bilserie som har varit lite som en förbannelse för Dahlgren. Han har blivit tvåa vid fyra tillfällen, senast förra säsongen.
Andraplatser är inte heller något han rankar speciellt högt när han nu summerar sin karriär som proffsförare och den bästa banracingföraren genom tiderna i norra Sverige.
– Jag är oerhört tacksam över allt jag har fått uppleva. Det känns som om att jag har historier att berätta när jag blir gammal så det räcker till. Jag har varit lyckligt lottad.
Han rankar inte någon seger högre än någon annan.
– Det finns många roliga tävlingar. Men första gången jag vann Norrlandscupen var lite speciellt. Det var min första stora seger som jag vann 1990, minns Robban.
Stora framgångar
Vinsten i Formel Ford 2001 sticker också ut. Då tävlade Dahlgren som privatförare och vann hela serien – som förste privatförare på 18 år.
Den framgången gav honom det lyft som tog honom närmare serien alla vill köra – Formel 1.
Efter vinsten 2001 flyttad Dahlgren upp och körde Formel 3 och gjorde det med stora framgångar. Drömmen om att bli förste svensk i F1 efter Stefan ”Lill-Lövis” Johansson växte.
Hur nära var det att du fick chansen?
– Jag har svårt att svara på hur nära det egentligen var. Jag vet faktiskt inte, men känslan är att det var inom räckhåll. Men för att få chansen i F1 ställs höga krav även utanför banan när det handlar om kontaktnät och annat.
2001 bjöds Dahlgren till tester under väldigt hemliga förhållanden. Han visste inte själv vad allt handlade om inledningsvis.
– Jag fick en inbjudan och reste ned till Milano och blev upphämtad av en tjej. Hon körde mig till hotellet och jag hade ingen aning vad det handlade om. Hotellrummet var 100 kvadratmeter och jag minns att det kändes som om det var något utöver det vanliga.
Dagen efter konstaterade Dahlgren att det var Formel 1-personer på plats. Han fick skjuts ut till en bana i utkanten av Milano.
– Det som också gör att du inte riktigt visste vad det handlade om var att jag och de andra förarna som var inbjudna fick köra Formel-Renault bilar och inte en F1-bil.
Testerna gick riktigt bra.
– Jag var snabbast av dem som var där och körde och det jag blev samtidigt testad på alla möjliga sätt. Jag kände att jag gjorde riktigt bra ifrån mig.
Under testerna blev det känt att Dahlgren var inbjuden av Toyotas F1-program, som skulle leda fram till en kommande F1-start som stall.
Men Dahlgren blev inte vald.
– Min uppfattning var att jag inte fick jobbet för att jag var svensk och att min nationalitet inte passade in i deras marknadsplan.
Toyotas testprogram lades ned drygt ett år efter att Dahlgren hade testat. Satsningen realiserades aldrig för start i F1.
Kort efter fick Dahlgren en ny chans att kämpa om ett annat F1-kontrakt. Den här gången med Renaults testprogram för F1.
– Jag föll ut i den sista gallringen efter en del dramatik.
Heikki Kovalainen, som senare körde F1 för stallet, var den förare som konkurrerade ut Dahlgren.
– Efter de två testerna var det tyst ett tag. Jag fortsatte att köra F3, men hade egentligen inte råd att köra. Jag fick hoppa runt och byta stall för att få ihop det.
Dahlgren fick bra kontakt med Stefan ”Lill-Lövis” Johansson, som hjälpte till med kontakter i USA. Dahlgren var i USA, hade lyckade tester med ett stall – och började förhandla. Men marginalerna var inte på förarens sida.
– Jag var i princip överrens med ett stall i Champ car. Då gick serien i konkurs.
Champ car kom tillbaka, men 2008 gick den ihop med den mer kända Indycarserien.
Valde Volvo
I slutet av 2003 ringde Janne ”Flash” Nilsson och erbjöd Dahlgren ett kontrakt i Volvo för att köra STCC.
– Inledningsvis tackade jag nej. Jag var ju inställd på att satsa mot F1, men Janne stod på sig att jag skulle prata med Volvoschefen.
Åren av flackande och ständig kamp att få pengarna att räcka tärde på Dahlgrens tålamod.
– Jag fick ett erbjudande med fast lön. Helt plötsligt slapp jag jaga pengar hela tiden och jag skrev på för ett år.
Efter säsongen testade Dahlgren på nytt för ett F3-stall.
– Jag var snabbast, men kände samtidigt att steget ändå var för långt. Jag hade det bra i Volvo och resten, det är ju historia.
Den värsta kraschen
Med Volvo har han fått uppleva mycket och fick även chansen att köra WTCC hela säsongen 2011. Men karriären har även rymt en del riktigt hårda krascher.
– Den värsta i karriären var i Göteborg 2008. Jag skulle bromsa och det var bara luft i bromsarna. Jag kom i hög fart och flög in i muren under träning. Jag kunde varken sitta eller stå. På sjukhuset var det fyra långa timmar av väntan för att få veta hur illa det var efter röntgen.
Dahlgren återhämtade sig och trots svåra smärtor körde han till sig en pole position dagen efter.
– Jag blev lyft in och ut ur bilen. Så här i efterhand kanske inte det klokaste beslutet, men jag ville verkligen köra.
Och viljan att köra tävlingsbil är fortfarande stark. För mycket talar för att det inte är färdigtävlat ännu.
– Jag älskar verkligen att tävla och det vill jag väldigt gärna fortsätta med, men på andra villkor. Det känns härligt att få vara närmare familjen och mitt nya jobb känns som en riktigt spännande utmaning, säger Dahlgren.
En stor förarkarriär är inte helt över. Sannolikt finns det ytterligare några ännu oskrivna kapitel.