Att utföra en uppgift utan självförtroende kan vara mycket prövande. Att veta att ”det här är något jag borde klara av” och ändå inte lyckas kan vara så väldigt frustrerande. Uppgiften blir, trots din erfarenhet och det faktum att du har gjort det tusen gånger förut, skenbart omöjlig. Kanske börjar du leta efter sätt att förklara haveriet och på så sätt köpa dig lite tid i jakten på en lösning, men din inre konflikt har redan gått så långt att du istället börjar tvivla på dig själv. Ängsligheten ersätter pondusen, beslutsfattandet blir en enda tjock dimma och resultatet av ens beslut känns slumpartat snarare än medvetet planerat.
I ett prestationsbaserat yrke kan bristen på självförtroende ställa till det en hel del. När du inte har sålt en fastighet på ett tag, när du sjunger falskt i varenda refräng, när du missar passning efter passning och när självförtroendet inte är starkt nog för att ta dig tillbaka, då omvandlas det vanligtvis självklara till ett stort frågetecken i ditt huvud. ”Tänk inte så mycket” är ett standardsvar från människor i din närvaro, ett påstående som låter lika enkelt och naturligt som att blunda när man ska sova eller att kolla både höger och vänster innan man svänger. Men alla som har upplevt detta i deras liv vet ju att utmaningen är bra mycket tuffare än så.
I söndags mot Valsta/Syrianska lyckades vi tränga undan vårt tillknycklade självförtroende, i ungefär 60 minuter. När vi sedan började vackla, då var det som att planen förvandlades till norra Atlanten en stormig februaridag. Tur att vi ledde med 3-0, annars hade vi förlist. Med sju matcher kvar av seriespelet gäller det att använda vårt dagliga arbete till att förhala. Att köpa tid, så att vårt självförtroende hinner repareras. En bra träningsvecka, sedan en vinst här, ett kryss där. Ge varandra beröm, be varandra om hjälp och ställ krav på samma sätt som förut. Vips så blir uppgiften, den som såg så svår ut för en stund sedan, så självklar som den ska vara.