Men precis som ifjol skulle det blågula korthuset ramla ihop av den lätta slutspelsvinden. Allt gick fel när det gällde som mest. Rädslan att förlora blev återigen större än viljan att vinna.
Och exakt som 2015 gjorde Sverige sin solklart sämsta insats i turneringens sista match. Bronsfighten mot USA blev en 60 minuter lång och pinsam historia.
Sättet som Sverige uppträdde på är tyvärr inte acceptabelt. Istället för att knyta näven och avsluta snyggt så vek man istället ner sig – rejält. Försvarsspelet som varit Sverige styrka i JVM var nu lika vidöppet som en norrländsk enslig skog.
Jag blir rent ut sagt less på att se Sverige vika ner sig som man sam gjorde den här kvällen – och i bronsmatchen mot Slovakien förra året. Samtidigt tycker jag att ledarteamet, med Rickard Grönborg i spetsen, precis som laget inte klev fram när det behövdes som mest. Mot USA hade jag gärna sett en tidig timeout samt ommöbleringar i femmorna – ja, någonting för att få till en förändring.
Nu kändes det lite som att man gav upp, som att man lät USA briljera och alldeles gratis fick plocka hem en medalj.
Och sammanfattar man årets JVM så blir det tyvärr underkänd för Sveriges del. Det räcker inte att vara bäst i gruppspelet och då bjuda på prestationer som får oss att drömma om guld. Nej, ishockey handlar om att vara bäst när det gäller som mest.
Efter matchen var spelarna öppna med sågningarna kring lagets insats. Det var en ilska blandat med en besvikelse, och för spelarna födda 1996 – med Axel Holmström i spetsen – gick besvikelsen att ta på. Chansen till en ädel medalj i JVM-sammanhang är nu över. Den kommer aldrig mer tillbaka.
Samtidigt handlar det ”bara” om hockey. Livet går vidare och det kommer trots allt en morgondag.
Däremot kommer JVM alltid förbli ett mörkt kapitel i 96-generationens respektive karriär.
Det gäller även för undertecknad, i alla fall 2016. Så snälla: Ta mig hem – nu!