Mantas Armalis är på plats i Skellefteå.
Vi träffas på gymmet i Skellefteå Kraft Arena. Ett tufft roddpass väntar. Mantas Armalis har kastats rakt in i tester och fysträning.
– Kul att vara här. Framför allt är det väldigt spännande, säger Armalis.
Så vem är då denne Mantas Armalis.
– En kille som lever sin dröm. Jag har alltid velat bli målvakt. Annars är jag en 25–årig "gamer" som gillar att sitta vid datorn och inte vill bli vuxen, säger han med ett leende.
Han inledde sin karriär i Haninge innan han spelade juniorhockey i Djurgården. Sedan flyttade han vidare till Mora där han spelade för klubbens J18 och J20. Innan han fick debutera i Moras A-lag var han utlånad till division I-klubbarna Söderhamn/Ljusne, Borlänge och Tranås AIF. Under säsongen 2013/2014 fick Armalis sitt riktiga genombrott när han tog hand om förstaspaden i Mora. Året efter återvände Armalis till Djurgården.
Efter en succéartad säsong med Djurgården valde han spel utomlands. De två senaste åren har han spelat i AHL (San Joses organisation) och KHL (Dynamo Riga).
– Det har varit turbulent. Man önskade att resultatet hade varit annorlunda. Jag hade hoppats på mer speltid men jag känner ändå att jag gjort bra i från mig. Men det har varit väldigt lärorikt för mig. Ända sedan jag kom till Tranås så har jag kunnat ta steg både divisionsmässigt och i utvecklingen. Nu har det inte varit så. Så jag har jobbat mycket med mig själv. Det blir så när speltiden är spretig. Det gällde att vara redo när det var dags. Att man inte grävde en grop och lägga sig där utan försöka jobba med att bli bättre ändå, säger han.
Han är väldigt nöjd att han nu kommer till Sverige igen.
– Jag ser det lite som en omstart. Det ska bli skönt att komma till en miljö där man vet vad som gäller.
Han gjorde klart tidigt med Skellefteå.
– Det var också skönt. Jag ville inte hamna i samma sits som i fjol. Då satt man och hoppades på att man skulle få kontrakt i Nordamerika och när man fick veta att det inte blev som man hoppats så var det fullt i alla svenska lag och i nästan alla europeiska. Nu får jag vara med från start och köra försäsong med en klubb som man vet är väldigt bra. Det känns positivt.
Han kom sent in i Dynamo Riga under förra säsongen.
– När jag kom dit så låg vi sist och hade förlorat tio-tolv raka matcher. Det är ju ofta lag som startat väldigt dåligt som kanske vill ta in en ny målvakt. Det var nära med Rögle också förra hösten, men det blev ingenting.
Mantas Armalis deppar i SHL-matchen mellan Skellefteå AIK och Djurgården.
Han har ju mött Skellefteå AIK flera gånger med Djurgården.
– Det har alltid varit tufft. Första året var vi nykomlingar och andra året lite mer etablerat, men det har alltid varit tufft.
Det fanns andra alternativ att välja i år.
– Det fanns intressen från andra klubbar, men i slutändan kändes det här som det bästa alternativet. Och trots att man fick inleda med fystester direkt så känns det fortfarande som att jag valde rätt, säger han och skrattar.
Han har bra koll på medspelarna, men han känner inte någon.
– Jag spelade med Emil Djuse när han var utlånad till Mora. Annars vet man ju vilka de är. Matt Anderson lär väl inte komma tillbaka?
Nä, han verkar körd.
– Det var synd. Annars hade jag haft en jag kände, säger han med ett nytt skratt.
Armalis med målvaktskollegan Gustaf Lindvall och målvaktstränaren Krister Holm.
Han har haft kontakt med målvaktstränaren Krister Holm.
– Jag har hört bara bra saker om honom och det har känts bra när vi snackat. Han verkar vara en glad, positiv och professionell tränare så jag ser fram att jobba med honom.
Han vet också en del om sin målvaktskollega Gustaf Lindvall.
Han har ju, precis som du, fått gå en ganska krånglig väg till SHL.
– Precis och det är väldigt kul att han har en liknande bakgrund så vi känner till varandras stories. Jag har aldrig haft några problem med en målvaktspartner och jag tror inte att jag kommer att ha det nu heller. Han verkar vara en bra kille så vi kommer säkert trivas ihop.
Armalis är född i Litauen och vaktar buren i Litauens landslag. Men han är Stockholmskille fullt ut.
– Mina föräldrar bodde i Sverige redan när jag föddes. Men på den tiden var inte Litauen med i EU så det skulle kostat mina föräldrar massor med pengar så de mer eller mindre åkte till Litauen för att jag skulle födas. Sedan åkte tillbaka...
Armalis har också en annan karriär vid sidan av hockeyn. Som fotomodell.
– Det blir inte så många jobb, kanske två-tre per år. Det är svårt att passa in med hockeyn. När man var i Stockholm gick det ganska bra, men i Riga var det svårare. En helg skulle de ha mig med på något men vi skulle flyga till Shanghai och möta Kunlun, så det gick inte så bra...
Det blir kanske svårt i en stad som Skellefteå också?
– Ja, det går väl inga direktflyg till Milano härifrån, eller..., säger han och ler.
Han halkade in i branschen på ett så kallat bananskal.
– Det var någon som tyckte att jag såg bra ut och frågade om jag ville testa på modellyrket. Mitt första jobb var som modell år Versace i Milano, det är väl vad man kan kalla NHL i den branschen. Jag spelade i Moras juniorer och tjänade inga pengar på sporten så det var ett bra sätt att få in pengar.
Men han har inga stora planer med modellyrket.
– Det är en stor skillnad. I det jobbet behövde jag inte göra något för att ta mig någonstans, jag kastades in för att någon tyckte jag var snygg. Ishockeyn har jag jobbat hårt för att lyckas sedan jag var sju år. Det är också en väldigt ytlig bransch.
Sedan krockar de två olika jobben rätt mycket också.
– De vill kanske inte att man har "hockeybuggar" utan hellre "modellbuggar". När jag ska ta på mig ett par vanliga byxor så blir det leggings för mig och det är väl inte bra. Versace ville att jag skulle visa kalsonger för det gick bra. Kalsongmodell är väl det enda man duger till, säger han och skrattar igen.