Med pukor och trumpeter som ackompanjemang har Gamla Stan, bland annat i Norran, presenterat sin så kallade akademi i innebandy. Det är inte utan att en undrar om den som får vara med belönas med högskolepoäng efter avlagd examen…?
Fastän Svenska Akademien får anses ha gjort sitt yttersta för att skjuta akademi-begreppet i sank, används det numera inte sällan inom idrotten för att sminka en gris; att försöka få något att se ut som finare än vad det i själva verket är i syfte att locka barn och föräldrar att det minsann är i en så kallad akademi som den bästa idrottsutbildningen bedrivs. Trots att forskning inte visar att fler barn utvecklas till att ”bli något” (diskussionen om vad det innebär att ”bli något” ägnar jag mig gärna åt vid ett annat tillfälle) genom elitspår jämfört med breddspår. Trots att forskning pekar på tydliga fördelar med att hålla på med flera idrotter långt upp i åldrarna.
Om vi då försöker rikta fokus mot själva innehållet i detta aktuella fall med Gamla Stan. En välvillig tolkning av vad som framkommit utåt skulle kunna vara att alla unga innebandyspelare i Skellefteå – oavsett kön, ålder och aktuell färdighetsnivå – får vara med och lira lite plast några extra gånger på skolloven eller sena helgkvällar när andra idrotter ändå inte är intresserade av att vara med och konkurrera om halltiderna. Gulligt och fint så, i så fall. Jag har själv under ett antal år efterlyst att någon aktör skulle dra igång en innebandyskola på lokal nivå som ett alternativ till de lovaktiviteter som många andra idrotter erbjuder.
Gamla Stan påstår att det här är något som görs för hela Skellefteås innebandys bästa och hävdar att samarbete är vägen framåt, men har redan före de vackra orden uttalats svarat för ett episkt självmål genom att inte prata ihop sig med representanter för några andra innebandyföreningar i stan utan istället riktat sig direkt till enskilda spelare. Den allvarliga frågan om den så kallade akademin bara är ett illa dolt försök av Gamla Stan att värva barn från andra föreningar måste tyvärr ställas. Formuleringen på klubbens hemsida om att ”akademin ska så lite som möjligt påverka den egna verksamheten” kräver fördjupade förklaringar från Gamla Stan och väcker, åtminstone tills korten lagts på bordet, onekligen funderingar om Gamla Stan helt enkelt menar att barn från andra föreningar som eventuellt kommer att vara med i den så kallade akademin ska välja den framför sitt eget lag?
Ytterligare ett antal frågor saknar svar. Har någon i Gamla Stan läst, och till och med förstått, att FN:s barnkonvention är tänkt att implementeras som svensk lag vid årsskiftet? Vilken utbildningsnivå och tränarerfarenhet har instruktörerna? Hur är den så kallade akademin – som är förenad med väldigt höga anmälningsavgifter givet mängden verksamhet och kopplat till att innebandy jämförelsevis inte alls är någon dyr sport att utöva på föreningsnivå – kvalitetssäkrad? Ursäkta språket, men vad fan får jag för pengarna?
Ifjol valde Gamla Stan att sätta igång en värvningskarusell bland pojkar födda 02–03, det vill säga spelare som då var i åldrarna 14–16 år. Den synliga utkomsten av detta är snällt sagt sorglig läsning – 35 (!) spelare på pojksidan i de två årskullarna i Skellefteå slutade med innebandy förra säsongen. Även den här säsongen finns aktuella bevis på hur Gamla Stan är ute och aktivt försöker värva ännu yngre barn.
Det finns inga vinnare när värvningar av barn görs. Till och med klubben som värvar blir långsiktig förlorare – för att det radikalt utarmar kvantiteten och kvaliteten hos lokala motståndarlag. Ska Gamla Stan börja åka skytteltrafik till Umeå för att matcha små barn eftersom det inte längre finns några lokala lag att möta? Det är en inte bara hemsk utan till och med trolig konsekvens på sikt om ingen genast trycker på bromsen.
Skellefteås innebandy var under ett antal år, före de ovan angivna tragiska exemplen, lyckligt förskonad från värvningar på barnnivå. Resultatet: en ungdomsverksamhet som vuxit på ett fantastiskt sätt och nått en nivå av ett tresiffrigt antal verksamma innebandylag i kommunen.
Historiskt bestod Skellefteås innebandy länge av elitlag i absolut Sverigetopp på både herr- och damsidan, men ungdomsverksamheten på den tiden var totalt sett undermålig och kunde till slut inte längre fylla på seniorlagen med spelare. När seniorlagen vissnade en bit in på 2000-talet började istället ungdomsverksamheten att blomstra. Fortsätter vi bara att arbeta tålmodigt, lugnt och metodiskt över hela linjen på ungdomssidan – där alla föreningar gemensamt i aktiv handling sluter upp bakom det i mitt tycke givna målet att få med så många som möjligt så länge som möjligt – är min fullständiga övertygelse att det starkt kommer att bidra till att vi i framtiden får elitlag på högre nivåer igen och mer attraktiva slutstationer för innebandyspelare i Skellefteå.
Min förhoppning är att det här debattinlägget ska fungera tankeväckande för i första hand föräldrar och ledare. Låt våra barn vara barn, även inom idrotten, och omges av sunda värderingar från vuxna förebilder som inbjuder till hälsofrämjande och tilltalande aktiviteter. Då kan barnen växa upp till goda samhällsmedborgare och skapa en livslång lust för idrottande genom inre motivation som drivkraft. På köpet kommer ytterligare ett antal ur en bredare massa att både vilja och förmå ta steget vidare till elitidrott. Alla kan vinna!
Jonas Fahlman
Jonas Fahlman har varit innebandytränare på klubblagsnivå sedan 1993. Han har tränat lag på alla nivåer, från femåringar till juniorer, från division III till motsvarande SSL, svenska superligan, bland seniorer. Idag är Jonas tränare i Skellefteå IBK:s pojkar 07-lag och fungerar samtidigt som nationell kursledare för barn- och ungdomstränare åt Svenska Innebandyförbundet. Jonas uttrycker sina åsikter i debattartikeln som privatperson med stort engagemang för barn och ungdomars möjligheter till utveckling i idrottsmiljöer.
SVAR DIREKT
Vi är chockade över det aggressiva och raljerande tonläget Jonas Fahlman använder i sin text. Det handlar om grova anklagelser och rena felaktigheter riktat mot en ideell ungdomsförening. Ett enkelt telefonsamtal till inblandade ledare hade gett Fahlman mer fakta.
Det finns sedan många år en överenskommelse mellan föreningarna att inte värva spelare förrän de blir juniorspelare. Med andra ord, när spelaren börjar gymnasiet. Detta finns beskrivet i föreningens policy och den föreningshandbok som finns att ladda ner från föreningens hemsida. Undantag har skett när exempelvis vissa föreningar saknat underlag för årskullar att skapa ett lag eller att ungdomsspelare flyttar inom kommungränsen.
Initiativet Akademin (som föreningen valt kalla den) var ursprungligen till för föreningens egen ungdom och juniorverksamhet. Förslag och visat intresse från andra klubbar gjorde att föreningen valde att öppna upp initiativet för spelare även från andra föreningar. Att initiativet ska prioriteras före sitt eget lag, står ingenstans. Det handlar om att erbjuda spelare som brinner för sin sport extra träningsförutsättningar.
Att Gamla Stan startat någon värvningskarusell känns inte igen och är direkt felaktigt. Föreningen har i flera år utvecklat en attraktiv miljö för ungdom och juniorer att utöva sin idrott. Många spelare har sökt sig till föreningen för att man sett en bra möjlighet för sin egen utveckling.
Att föreningen tillsammans med andra klubbar i kommunen fått förmånen att vara med och utveckla ett stort antal SSL, svenska superligan, och allsvenska spelare kan bara ses som ett kvitto på alla fantastiska och ideella ledares insatser.
Jonas Fahlman är varmt välkommen att komma med förslag på hur akademin kan genomföras, vars syfte är att utveckla barn och ungdomar både som spelare och människor.
Med sportliga hälsningar
Gamla Stan IBK