Felix drabbades hårt när myndigheterna inte hörde hans rop på hjälp

Felix tryckte bort både känslor, personlighet och minnen för att orka med livet under de tuffa åren.

Foto: Ulrika Nohlgren

I dag är Felix drygt 20 år gammal. Han heter inte så, men vi väljer att kalla honom det av hänsyn till alla inblandade. Det är också anledningen till att vi inte namnger de aktuella kommunerna.

Av sina första år minns han inte så mycket, men när Felix var 4,5 år gammal hamnade han och hans syskon i ett familjehem. Hans biologiska mamma klarade inte att ta hand om honom efter separationen från pappan. Hon led av psykisk ohälsa och stora inlärningssvårigheter. I familjehemmet blev Felix kvar i sex år och han blev en del av familjen.

När han kom till familjehemmet uppvisade han "autistiska tendenser" men Felix kom att utvecklas till en högst vanlig kille, som var omtyckt av sina kompisar, nyfiken och hade stor upptäckarlust.

Måste flytta tillbaka

Mamman lyckades efter några år få ordning på sitt liv. Träffade en man som hade bra ekonomi och flyttade till en annan kommun. Hon ville då att barnen skulle flytta hem igen.

I familjehemmets hemkommun fanns kännedom om mamman och barnen sedan länge. De ville helst, och jobbade, för att barnen skulle få stanna i familjehemmet.

Men en dom i länsrätten fastslog att barnen skulle bo hos den biologiska mamman. Rätten ansåg inte att det fanns nog starka bevis om brister i föräldraskapet.

– Fastän det fanns så mycket bevis på motsatsen, säger Felix.

Han var föräldern

Men mamman klarade inte heller denna gång föräldraskapet.

– Hon klev inte upp på morgonen, gjorde inte frukost, satte aldrig gränser och hon satte sina egna behov före andra. Det var mycket skrik, säger Felix.

– Och jag hade ju sett skillnaden mellan hur det var bör vara och hur det var i min biologiska familj, tillägger han.

Barnen hade lite socialt umgänge. Istället ansåg sig mamman vara deras bästa vän och det var till barnen hon gick för att få råd om hon var i knipa.

– Det var som om jag hade förståndet och hon var ett barn, säger han.

Till saken hör också att Felix hade fått diagnosen diabetes typ ett, en sjukdom som kan vara livshotande om man inte sköter den rätt. Exempelvis blir maten extra viktig och att se till att insulinsprutorna tas när det behövs. Även där brast det, enligt Felix.

Ändrade personlighet

Felix beskriver även att den nya mannen utövade psykisk misshandel mot honom.

För att hantera situationen tryckte han bort känslorna.

– Under de första åren ändrade jag min personlighet. Jag slutade vara nyfiken. Jag tassade omkring och var rädd. Jag behövde ständigt hålla koll och passa mig för att inte reta upp honom. Jag var som ett vilt djur instängd i ett hus. Syftet var att trycka ned mig.

För att undkomma gick han in i sitt rum. Till slut plockade han också bort handtaget på utsidan av dörren för att få vara i fred. Han tog sedan med sig det till skolan så att det inte skulle monteras tillbaka.

Felix har fortfarande kvar dörrhandtaget som han tog bort för att få vara i fred.

Foto: Ulrika Nohlgren

Felix beskriver hur han ibland gick in i en bubbla och stängde av för att orka med. Skolan blev lidande. På grund av all energi som hans verklighetsflykt krävde, och eftersom han inte åt ordentligt, sov han ofta på lektionerna.

– Till slut orkade jag inte bry mig. Jag tog mindre och mindre hand om min diabetes. Jag gick ner i vikt, åt aldrig lunch.

– Samtidigt var skolan en tillflykt och en frihet jämfört med att vara hemma, tillägger han.

Fick frukost

Under tiden gjordes orosanmälningar till socialtjänsten i den nya kommunen – från familjehemmet och sjukvården. Men enligt Felix och familjehemsföräldrarna hände ingenting.

I nian började skolan till slut agera. Eftersom han inte åt frukost hemma gav de honom frukost och fika. De gjorde även orosanmälningar.

Vändningen kom i slutet av nian när Felix skulle ut på praktik. Han såg till att det blev i familjehemmets kommun så han kunde bo hos dem några veckor.

När han sedan skulle bo hemma igen bröt han ihop på skolan.

– Jag satt i ett hörn och stängde av kroppen. Ingen fick kontakt, säger han.

Han beskriver det som om han befann sig i ett tomrum.

– När jag kom ut ur det gick jag ut från skolan och ut i skogen.

Hamnade på lassa

Skolan ringde familjehemsmamman som åkte till Felix hemkommun. Hon hittade Felix vid elljusspåret och hon såg till att skolan tog itu med problemen och skapade en plan.

– Felix ville hit. Men jag ville ju inte kidnappa honom, säger familjehemsmamman.

Istället hamnade han på lasarettet eftersom han var i så dåligt skick.

– Kommunen agerade inte förrän jag tvingade dem. Jag utnyttjade min diabetes till fullo för att få som jag ville. Mitt mål under hela tiden jag var hos min mamma var att komma därifrån. Hon kanske hade vunnit det första slaget men jag skulle vinna kriget. Ingen annan med makt kunde stå upp för mig, säger Felix.

Mådde sämre

I två veckor låg han på lasarettet. Till slut gick socialtjänsten och mamman med på att Felix fick återvända till familjehemmet, som nu blev ett jourhem. Där har han varit sedan dess.

Han fick börja åttan igen för att få ordning på sina betyg.

Situationen förbättrades – men samtidigt märktes det paradoxalt nog att han mådde sämre.

– Mitt mående blev synligt. Jag behövde inte dölja det. Jag släppte väldigt många av mina psykologiska försvar och det ledde till att jag hamnade i en bubbla. Det hände flera gånger per vecka, men skolan hade förståelse.

I dag har han fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Sedan han kom tillbaka till familjehemmet har han träffat en psykolog varannan vecka.

– Det var en annan människa som kom tillbaka till oss. BUP sa att han var för dålig då för att få behandling. Vi fick vara psykologer. Senare har vi fått vägledning i hur vi ska hantera detta, säger familjehemsmamman.

För barn betyder de biologiska bandet ingenting. Det är de känslomässiga som betyder allt.

Felix beskriver det som att han fungerar praktiskt i dag. Han kan jobba halvtid och hantera vardagen.

– Men jag har inte tillgång till all energi och måste hantera allt jag gått igenom. Jag upprätthåller vissa försvar som jag utvecklade under de där åren. Jag är väldigt känslig för ljud och är uppmärksam på hot i min omgivning hela tiden. Mitt system för fly eller fäkta är påslaget hela tiden. Jag får ångest och panikattacker. Vissa dagar är bättre, vissa är sämre.

Han är känslig när han märker att människor försöker manipulera honom, avsiktligt eller oavsiktligt.

– Jag förväntar mig att människor vill mig illa eller vill utnyttja mig. Tilliten är mer eller mindre borta, säger Felix.

Nu jobbar han för att få bort de psykiska försvar som han byggt upp. Hans strävan är att kunna arbeta och leva och fungera "som alla bör fungera".

Ingen kontakt

Felix har de senaste sju åren endast haft kontakt med sin biologiska mamma en gång. Han känner fortfarande stark ilska gentemot henne.

När han fick körkort tog han bilen och besökte sin biologiska mamma och hennes man.

– Jag sa vad jag tyckte och tänkte om dem. Sedan gick jag in i huset och tog alla foton av mig. Jag har bränt alla utom något på mig som bäbis, säger han.

– Alla är förlorare i detta. Felix, hans mamma och vi i familjehemmet, säger familjehemspappan.

Familjehemsföräldrarna blev förtvivlade över att barnen måste lämna dem. "Jag kände att jag kommer att förgås. Vi var oroliga för hur de skulle ha det", säger familjehemsmamman.

Foto: Ulrika Nohlgren

Duger föräldern?

Han tackar familjehemmet för den uppfostran han fick under de sex åren.

– Utan den kunde det här ha blivit mycket värre.

Han vill att mer hänsyn tas till barnet i liknande situationer och använder en liknelse för att illustrera hur han hade velat att det gick till.

– Ställ en hund i mitten och två personer på vardera sida och se vart hunden går. För barn betyder de biologiska bandet ingenting. Det är de känslomässiga som betyder allt. Alla barn förtjänar en förälder, men det är inte alla föräldrar som förtjänar ett barn. Myndigheterna måste kontrollera om föräldern duger i barnets syn. Det är deras fel om barnets liv förstörs.