Monitorerna har slutat pipa och korridorerna Àr Äterigen tomma. Inte en enda covidpatient finns kvar pÄ sjukhuset Poliambulanza i Brescia, en av de norditalienska stÀder som drabbades hÄrdast av coronaviruset i vÄras. Men gymmet som gjordes om till intensivvÄrdsavdelning stÄr redo om smittan skulle slÄ till igen. Som i mars, dÄ man vÄrdade patienter frÄn grannprovinserna.
ââInom en vecka bröt helvetet ut. Det slĂ„ende var dimensionen pĂ„ fenomenet och dess explosivitet: pĂ„ ett fĂ„tal dagar gick vi frĂ„n ett par fall till att ha sjukhuset sĂ„ fullt att vi inte visste var vi skulle lĂ€gga alla, sĂ€ger Giuseppe Natalini, chef för intensivvĂ„rden.
Han försöker att förklara dimensionerna: De fem senaste Ären har sjukhuset haft ungefÀr tre patienter i mÄnaden med en sjukdom lika allvarlig som den grava form av andningssvÄrigheter som covidpatienterna pÄ intensiven led av.
ââUnder perioden med covid höll vi pĂ„ under 40 dagar med i genomsnitt fyra nya sĂ„ sjuka om dagen. SĂ„ i genomsnitt var det 120 fall i mĂ„naden, och vi var vana vid tre med en motsvarande sjukdom.
En av fyra dog
16 intensivvÄrdsplatser utökades till 80. Optiker, gynekologer och ortopeder hjÀlpte till, och mötte för första gÄngen döden pÄ nÀra hÄll. I början dog en av fyra covidpatienter pÄ sjukhuset, och hÀlften av alla pÄ intensivvÄrdsavdelningen. VÄren liknade inget som Giuseppe Natalini sett under sina 30 Är som lÀkare.
ââInte ens vi som arbetar med intensivvĂ„rd Ă€r vana vid att se sĂ„ mĂ„nga döda. Normalt sett dör kanske 10â15 procent av vĂ„ra patienter. Men i vĂ„ras hĂ€nde det sĂ„ ofta och var sĂ„ vĂ„ldsamt â mĂ„nga som egentligen var ganska unga och hĂ€lsosamma dog ocksĂ„: 60-Ă„ringar som bara hade lite högt blodtryck. Vi sĂ„g sĂ„dana personer dö pĂ„ ett par dagar. Det drabbade oss hĂ„rt, sĂ€ger han.
Det vanligtvis sÄ glada arbetslaget log inte pÄ veckor, minns Giuseppe Natalini. I början fanns ocksÄ en stor oro för personalens hÀlsa.
Men han Ă€r inte lĂ€ngre rĂ€dd för viruset. Det har visserligen inte tagits fram nĂ„gra mirakelmediciner â numera vet de att dosen av blodförtunnande medel ska vara högre och att kortison bara fungerar pĂ„ allvarligt sjuka â men att sĂ„ mĂ„nga dog handlade framför allt om resurser. Ofta kunde de inte pĂ„börja den mekaniska andningen tillrĂ€ckligt tidigt.
ââOm det till en restaurang som har lagat mat till 50 personer plötsligt kommer 250 i stĂ€llet sĂ„ Ă€ter alla lite sĂ€mre, sĂ€ger han och ler snett Ă„t sin jĂ€mförelse.
Men tvÄ lÀrdomar har han gjort:
ââOm man vĂ„rdar covidpatienter med mycket tĂ„lamod och stor hĂ€ngivenhet sĂ„ kan Ă€ven de sjukaste rĂ€ddas. Och om vĂ„rdpersonalen har rĂ€tt skyddsutrustning kan de ta hand om patienter utan risk för sin egen hĂ€lsa, och det Ă€r viktigt.
Skrev dagbok hemma
Renzo Rozzini Ă€r chef för geriatrikavdelningen, men hans roll under vĂ„ren var att ta emot patienter pĂ„ akuten och att organisera deras vĂ„rd. Vanligtvis Ă€r hans patienter runt 85â90 Ă„r gamla, och pĂ„ hans avdelning dör ungefĂ€r 200 patienter om Ă„ret.
Men de som nu kom in var yngre och vid bÀttre hÀlsa Àn vad han var van vid.
ââDet gjorde ett vĂ„ldsamt intryck pĂ„ mig, att se 70â75-Ă„ringar som tog bilen till akuten och gick in pĂ„ egna ben, och som sedan inte klarade sig, sĂ€ger han.
För att klara av pressen tĂ€nkte Renzo Rozzini sĂ„ lite som möjligt â och fokuserade pĂ„ att ta emot och dela ut order. Men om kvĂ€llarna nĂ€r han kom hem skrev han en dagbok, som precis har publicerats: âDagbok frĂ„n skyttegravarna".
ââJag skrev för att hitta en mening med kaoset i mitt huvud. För det hĂ€r var en sĂ„ hemsk upplevelse. En natt dog 18 personer, natten dĂ€rpĂ„ ocksĂ„, och natten efter det igen. Det har inte dött sĂ„ mĂ„nga i Brescia samtidigt pĂ„ hundra Ă„r, inte ens under kriget.
Empatitrötthet
Efter vÄrens kaos har Renzo Rozzini organiserat en uppsökande verksamhet för att utvÀrdera tillfrisknade covidpatienter. Av hundra behöver en tredjedel vÄrd efter tre mÄnader. Av dem har en sedan en tredjedel fysiska problem och hÀlften neuropsykologiska problem: som depression, Ängest och sömnsvÄrigheter.
ââDet Ă€r patienter som sover med öppna fönster för att de kĂ€nner att de behöver luft. Det finns ocksĂ„ de som â av skĂ€l jag inte kĂ€nner till â blev förvirrade. En andel av patienterna hamnade i ett delirium, vilket ocksĂ„ Ă€r typiskt för Ă€ldre. Den som hade de erfarenheterna utvecklade Ă„ngest efterĂ„t, som ett slags posttraumatisk stress, sĂ€ger han och berĂ€ttar att en stor del av sjukhuspersonalen har fĂ„tt liknande symtom: ett slags empatitrötthet.
Roberto Stellini, chef för infektionsavdelningen, började pĂ„ Poliambulanza för ett Ă„r sedan, med uppgiften att bekĂ€mpa multiresistenta bakterier â en kamp som liknar den han hamnade i, mot covid.
ââFör en infektionsspecialist finns det nĂ„gra budord: anvĂ€nd en ansiktsmask, tvĂ€tta och desinficera hela tiden dina hĂ€nder och hĂ„ll distansen nĂ€r det Ă€r möjligt. Undvik folksamlingar, det Ă€r viktigt, sĂ€ger han.
Andra vÄg kommer
Efter ett tag lĂ€rde lĂ€karna sig dock att den mest tĂ€ckande skyddsutrustningen inte alltid behövs. Ofta anvĂ€nde Stellini en enklare mask â vilket var nog sĂ„ besvĂ€rligt.
ââAtt bĂ€ra mask hela tiden gjorde att man tappade en del av kontakten med patienterna. Man sĂ„g i deras ögon att de led och de sökte i dina ögon lösningen pĂ„ sina problem, sĂ€ger han med sorgsen blick över ansiktsmasken.
Men nedstÀngningen och skyddsutrustningen gav effekt, enligt Stellini. Han menar att vi mÄste lÀra oss att leva med viruset, tills vi uppnÄr immunitet.
ââJag Ă€r inte rĂ€dd för en andra vĂ„g men jag Ă€r övertygad om att det kommer. Vi ser det i Spanien, Frankrike och England, och vi Ă€r inte en isolerad ö. Men troligtvis kommer nĂ€sta fas att vara lite mindre utmanande.