Nu är livet bra för Anette och Per Strömquist. Men resan dit har varit tuff och paret vill nu hjälpa andra i samma situation.
Allt började år 2000 med att Per fick ett telefonsamtal på jobbet. Det var Anette som ringde. Men Per förstod inte ett ord av vad hon sa – och åkte hem direkt.
– Jag sprang upp för trappan och där innanför dörren i lägenheten låg hon naken på golvet, säger han.
Det var första gången Anette drabbades av utmattning. Hon hade arbetat som chef på en resebyrå i Stockholm i ett år, och jobbade 50 timmar i veckan.
– Det blir ju en extra vecka i månaden. Jag trodde att det var det som krävdes. Det var nog okunskap – men jag ville så mycket. Den gången tog det bara ett år innan jag kraschade och jag var borta i åtta till tio månader, säger Anette.
Det kan finnas många olika anledningar till att man blir utbränd.
– Det finns olika triggers för varför man går in i väggen. De kan bete sig otroligt olika, säger Anette.
– Det spelar egentligen inte så stor roll. Om det handlar om något i hemmet så påverkar det ditt arbetsliv. Handlar det om jobbet så påverkas ditt privatliv, säger Per.
– Ja, allting hänger ihop, säger Anette.
2012 slogs hela Anette ut, som de säger. Kropp, själ och hjärna. Och det tog väldigt lång tid att komma tillbaka. Den gången var det inte bara jobbrelaterat, utan det fanns saker vid sidan om också.
– Hela människan kraschade. Det skulle vara mörkt och det skulle vara tyst inne. Barnen fick inte ha kompisar hemma. Det blev för livat. Vi kom till ett läge där jag sa att hon inte kunde bo här. Jag sa att barnen måste få vara barn. Det måste får vara ljud på tv:n, säger Per.
I dag fungerar livet igen för paret. Och under Psykeveckan i Umeå visas en film som de skapat, som en hjälp för den anhörige.
– Det finns jättemycket stöd att hitta om utmattning och det kommer mer och mer. Förståelsen från företagen blir större. Googlar man på anhörig till utbränd så finns det många tips på vad du kan hjälpa till med och vad kan du göra för den personen. Men någonstans tyckte jag att det saknades någonting för den anhörige själv. Vad den behöver för stöd och hjälp, säger Per och fortsätter:
– Det handlar inte bara om utbrändhet, det kan vara vilken sjukdom som helst. Hur kan vi hjälpa den anhörige att ta sig igenom det och gå vidare?
– Det fanns en lucka. Vi behövde få använda vår kunskap och vår erfarenhet och vi kan inte sitta inne med det. Det är folk som hör av sig och är oroliga för sin syster eller sin arbetskompis och frågar hur det var för oss, hur vi kände och hur vi gjorde för att ta oss igenom det här. Man kommer till en punkt där man känner att det finns ett behov att prata om det här. Och vi kände att vi skulle kunna genomföra det på ett bra sätt tillsammans, säger Anette.
De började att prata om en bok.
– Men sedan landade det i att vi gjorde en digital föreläsning eller film som vi kunde sprida och som är hållbar, för att inte behöva resa runt om i Sverige och föreläsa, säger Anette.
– Det blir att man skapar en dialog. Att det är okej att må och känna som anhörig. Att man inte bara ska vara den som är stark och stöttar som Per har varit – men det är långt ifrån alla som klarar det.
Per och Anette Strömquists äktenskap överlevde Anettes utbrändhet. Nu vill de hjälpa andra anhöriga.
Paret har i efter hand funderat på vad som gjorde att de kunde hålla ihop och att allt löste sig. De har kommit fram till fyra strategier. Och det är det som filmen bygger runt.
Den första är att våga prata. Att Per började prata berodde på att det började gå rykten. Anette hade börjat gå omkring med hörselkåpor och solglasögon då hon kände sig intryckstrött och inte klarade av ljud eller ljus.
– Då fick vi höra att det gick rykten om att jag misshandlade henne. För hon såg hemsk ut, säger Per.
– Jag åt dessutom kortison så jag var väldigt svullen i ansiktet, säger Anette.
– Det var där jag kände att jag var tvungen att berätta om det här. Det var en hemsk grej att bli anklagad för det. Men vågar man ta sig över den gränsen att berätta om det blir det inte lika skamligt och då släpper pressen både på den anhörige och den sjuke lite grann. Och då kanske det finns någon som steppar fram och hjälper en. Från början sökte jag inte stöd, och Anette ville inte att vi skulle prata om det överhuvudtaget, säger han.
– Det var skammen och det är väldigt vanligt, säger Anette.
– Men det blev ett andningshål att prata om det. Att man förklarar läget. Det svåra med psykisk ohälsa – om vi ska kalla det för det – är att det är väldigt svårt att ta på som anhörig. Det är lätt att se om du brutit ett ben, men det här blir abstrakt. Att se att en människa är totalt noll. När man är i det läget tror jag att det var viktigt att få prata med andra människor och säga som det är, säger Per och fortsätter:
– Annars är jag inte en som gör det. Jag pratar väldigt lite. Men nu började jag prata med folk på jobbet och de jag mötte. Nu har jag blivit en sådan där människa som om jag träffar någon på Konsum svarar ärligt på frågan hur det är. Inte bara: "Det är bra" som alla gör. Då kan jag säga att just nu är det inte så bra. Då backar en del för att det blir jobbigt. Men jag förstår inte varför vi hela tiden ska säga att allt är bra. Ställer man den frågan så måste man vara beredd att få ett ärligt svar. Jag tror vi kan hjälpa varandra mycket om vi bara berättar hur det faktiskt är. Det är så många som varit anhörig till någon som är utmattad i vårt samhälle. Det är viktigt att kunna prata om det och dela tips och råd och stöd.
I filmen vågar Per dessutom prata om alla problem.
– Och det är faktiskt otroligt att han har gjort den här filmen då han i vanliga fall inte gillar att prata om sådana här grejor, säger Anette.
Den andra punkten är att våga be om hjälp.
– Alla vågar inte och det handlar om att man kanske inte får prata om det. Att inte berätta något. Vi har haft tur att vi kunde ha stöttning från mina föräldrar och framför allt dina föräldrar, Anette. Då kunde du bo där under några dagar och det gav mig och barnen ett andningshål.
– Då kunde de leva ett vanligt liv när jag inte var där, säger Anette.
Den tredje är att kunna sätta gränser.
– Och det kanske är den viktigaste. Annars hade vi nog inte hållit ihop fortfarande. Jag trodde att mitt liv var förstört och jag ältade naturligtvis en massa saker. Till slut pekade Per med hela handen och sa ”DU ÄR INTE DITT JOBB!” och "Jag är inte din psykolog. Jag kommer inte att ta det här. Det här får du prata med någon annan om". Då backade jag och kände att det var för mycket. Det är min resa – jag måste ta ansvar för mig.
– Jag sa att jag tar ansvar för allt annat. Jag ser till att jag fixar det, barnen, träningar och allt annat. Men jag kan inte fixa dig. Även att jag sa att hon inte kunde bo kvar här. Det var en gränssättning, säger Per.
– Det kan låta hårt och som att jag inte brydde mig. Men så var det inte. Ska det här funka och att jag och barnen inte dras med i det och allting kraschar måste något hända som jag inte är delaktig i.
– Jag är glad att Per satte de gränserna. Att jag var tvungen att ta mitt ansvar. Det är jag som hamnat här och tagit mig till den här situationen, säger Anette.
Den sista punkten är att göra något kul som anhörig. Att ha ett liv vid sidan om.
– Och den är jättesvår. När vi träffades sa jag att jag alltid kommer att jaga en vecka per år och jag kommer att se AIK:s alla matcher. Men det kom till en punkt där Anette började "ojja" sig i juni att snart kommer den där helvetesveckan då hon skulle ta hand om allt. Och då kände jag mig taskig att jag skulle iväg. Och samma sak med hockeyn. Det blev en stress för mig att göra det jag tyckte var kul. Jag kände ju att jag behövde komma iväg någon gång och göra något kul. Eller skrika rakt ut på hockeyn. Vad som helst istället för att sitta i det här tysta huset. Men det som skulle vara roligt blev också en ångest. Och till slut förklarade jag att jag inte ville vara taskig – men det kändes så. Så jag sa att det inte var okej att du gör så mot mig. För jag var tvungen att göra något roligt själv för att jag skulle kunna må bra och orka.
De lyckades hålla ihop.
– Det gick så långt att jag sa "Om du vill gå – så förstår jag att du vill gå". Jag kände att jag drog ner dig och att jag tyckte för mycket om dig för att låta dig vara kvar i något som inte fick bli, säger Anette till Per.
– Vetskapen man har är att något är bra och det är drivkraften. För mig var det att ta en liten paus och sätta sig ner och fundera över hur man fixar det här och hoppas på en bättre framtid. Men samtidigt förstå att det inte kommer att bli som tidigare, både på gott och ont. Man upptäcker annat på vägen och jag tror att Anette också upptäckt saker på vägen, säger Per.
Hur ser ni på er själva som par nu?
– Vi är starkare. Saker behöver inte vara så väldigt dramatiska längre. Jag brukar tänka att det löser sig, säger Per.
– Vi är snällare med varandra nu. Och bråkar inte om saker i vardagspusslet längre. Det känns onödigt, säger Anette.