Johan Hellström.
Den utsträckta handen byts direkt ut mot en famn, chefsinstruktören Johan Hellström förklarar att idag så kramas Umeå fallskärmsklubb. Innanför områdets stora grindar står ett flygplan redo på startbanan.
När motorn går i gång, blåser den upp grus i små tornados som landar i ögonen. De tåras. Vid horisonten tornar stora mörka moln upp som ger ifrån sig höga åskknallar, som om de vill riva himlen. Kanske av sorg. Kanske på grund av ett väntande oväder.
Bredvid flygfältet, mellan färgglada småhus och en studsmatta ligger Umeå fallskärmsklubb. Johan Hellström leder oss in i klubblokalen. Där står medlemmar från klubben i små klungor och pratar lågmält med varandra. Under onsdagen har de fått möta flygvraket av SE-MES, innan det fördes vidare till sin slutdestination.
– Det var en av de mest surrealistiska situationer jag någonsin har varit med om. När vi sitter i klubbhuset så kommer en helikopter flygande med delar av flygplanet hängande under. Det lastas ner på helikopterplattan. Vi erbjöds då av flygplatsledningen att gå och titta på delarna. Det är en del i sorgearbetet att få göra det också. Det var skönt att få se det ändå, säger Johan Hellström till VK.
Veckan har varit lång. Hellström och hans klubbkamrater har efter olyckan burit en sorg större än Umeå i storlek. Att tänka att de en dag ska titta tillbaka på de här dagarna och förstå att de klarade av dem, är i nuläget nästan ogreppbart.
Från att beskedet om att planet hade störtat kom har en konstant tillströmning av media från hela världen hanterats, telefonen har inte slutat ringa, anhöriga har fått stöd och stöttning, samtidigt som medlemmarna försökt att hitta ett utrymme för sin egen sorg i det som upplevs som ofattbart.
– Det har varit hemska dagar verkligen. Jag har varit och träffat många familjer, syskon, mammor och pappor. Jag har lätt att sätta mig in i hur de här mammorna och papporna känner sig, jag har fyra barn själv. Hur underligt det än kan låta så hanterar jag sorg bäst genom att försöka göra nytta, när man ser att man kan hjälpa de anhöriga och svara på de där tuffa frågorna som de funderar på i det här läget.
Frågorna som Johan Hellström syftar på tillhör till exempel en mammas brustna ord om “tror du att han var rädd?”, “hur hade de det i planet?” “hur tror du att han ser ut nu, kan vi få träffa honom igen?”. Han tittar ut från det lilla kontoret när han säger att ingen förälder ska behöva uppleva en sån sak.
Johan förklarar att man hoppar fallskärm av två anledningar. Den första är själva hoppet, den andra är fallskärmsfamiljen som kommer på köpet.
– Den här familjen är oerhört stark, vi är beroende av varandra för trygghet. Det är den familjen som vi alla söker tröst i nu. Vi samlas här i klubblokalen, det kommer och går folk hela dagarna, säger Johan Hellström och fortsätter:
– Jag brukar säga att sorgen är randig. Man är ömsom glad och ömsom ledsen. Jag satt med en familj och berättade om olika tokigheter som jag och deras son hade hittat på när vi var ute och reste. Vi skrattade så att tårarna rann. I nästa sekund grät vi i vildaste förtvivlan. Jag kan komma på mig själv att man börjar gråta utan att man är beredd på det, jag har förstått att vi är flera som upplever det så. Det är ett sätt att komma vidare också.
Klubben har massor av frågor om vad som hände vid olyckan, men enligt Johan Hellström vet alla medlemmar att de kommer att få svar så småningom. Just nu finns inget utrymme för den sortens undran, mitt i all sorg. De svar som finns är däremot tydliga - sättet som flygplanet fick vänta precis innan det störtade var enligt Hellström inget ovanligt eller att planet befann sig på 4 000 meters höjd. Inte heller den rutten som flygplanet tagit - det var en helt vanlig hoppdag.
– Vi kommer att få ett svar en dag på vad som har hänt, men vi är i ett sorgearbete här och nu. Vad gäller flygplanet hade flygplanet alla tillstånd och var besiktat efter konstens alla regler. Vi har så otroligt duktiga människor som tar hand om planet så jag har aldrig misstänkt en sekund att det skulle vara något fel på det. De har alltid skött planet till perfektion, säger Johan Hellström.
Till vänster, strax innanför dörren som leder in i klubblokalen, finns en tavelvägg. Där syns porträtt med färgglada fallskärmar och människor som hoppat ut från ett flygplan och håller varandra i händerna medan de faller.
Stödet från omvärlden har varit stort. Från gamla kollegor till andra fallskärmsklubbar har hört av sig. Alla vill veta om det finns något de kan göra för Umeå fallskärmsklubb. Johan Hellström uttrycker att det blir lättare att bära sorgen, när man känner stödet från sin omgivning. Även allmänheten utanför klubbens cirklar hör av sig och vill stötta i sorgearbetet. Johan Hellström berättar till exempel att en av kunderna som köpt ett presentkort för att utföra ett tandemhopp, har valt att skänka pengarna istället till de efterlevande.
– Vad som händer med klubben nu är en fråga som vi har valt att skjuta till framtiden. Personligen skulle jag bli väldigt förvånad om inte klubben återuppstår i en eller annan form. Det är en fråga vi har lagt på is så länge. Att ha ett flygplan är också så klart en av grundförutsättningarna för att kunna hoppa fallskärm, det påverkar, men man kan låna plan av andra klubbar eller köpa ett nytt plan. Det är praktiska saker som vi inte ska bekymra oss över just nu. Det kommer tids nog.
Regnet sköljer ner från himlen. På gräsmattan utanför klubbhuset ligger det röda krysset som fallskärmshoppare ska sikta mot när de kastar sig ut från flygplanet. Ovanpå krysset står ljus och både köpta och plockade blombuketter för att hedra de nio personer som omkom i olyckan.
Klubben gör sig redo för att ta ett gruppfoto. I små grupper ställer de sig bakom krysset. Någon ropar ut ett namn, de springer in och hämtar personer som missat att det är dags att bli fotograferad. Till slut står alla uppradade, med armarna runt varandra. Första bilden knäpps. Andra bilden knäpps. Några personers tårar rinner ikapp med regnet, andra tröstar.
– Jag hoppar för att leva, Jag hoppar inte för att dö, men mot slumpen kan man aldrig skydda sig. Alla som har varit i fallskärmssporten tillräckligt länge har varit med om olyckor, då har man nog också förlorat flera kamrater, även om sporten aldrig har varit mer säker än den är i dag. Förr eller senare kommer den här familjen att sätta sig i ett plan och hoppa igen, säger Johan Hellström.
Julija Sidner/ Västerbottens-Kuriren