Rasmus Edling kramar Johan Hellström innan hoppet.
På flygfältet utanför fallskärmsklubben har en grupp människor samlats. De har förlorat en vän, ett barn, ett syskon i en olycka bara några kilometer från platsen där de nu står. De tittar upp mot himlen. Någon pekar, småpratar och det ser ut som att de letar efter något.
Det är fortfarande som att jag nyper mig själv i armen och undrar om det här verkligen har hänt, men blåmärkena blir bara större och större.
Ett litet flygplan visar sig plötsligt på himlen, blir större tills det flyger precis ovanför dem och de måste böja nacken helt för att se. Från planet kastar sig en prick ut och sedan en till. Fyra prickar sprider ut sig på himlen och faller fritt. Tills fallskärmarna vecklar ut sig och konturer av hopparna börjar ta form. De har med sig varsin flagga och singlar sakta ner mot det röda korset på marken.
Det är Jan Holmner, Johan Hedman, Navid Haghjo och Johan Hellström som hoppar på flygfältet vid Umeå fallskärmsklubb för första gången sedan olyckan som inträffade den 14 juli. Några väntar på marken för att åka upp en andra och tredje gång.
Jan Holmner, Johan Hedman, Navid Haghjo och Johan Hellström hoppade första rundan, senare tillsammans med Johnny Brännström som också hoppade med Carl Edlings fallskärm. Här med piloten Mattias Nordin.
”Otroligt hedrande”
Sist att landa är Johan Hellström och han bär fallskärmen som tillhörde Carl Edling. Han var bara 20 år och en av de nio som omkom i olyckan. Carl hade köpt skärmen under en resa med klubbkompisen Benjamin Wilkinson bara en vecka innan olyckan inträffade, och lämnat in den för certifiering, men ingen av dem hann hoppa med den.
– Det var otroligt hedrande att få hoppa med Calles rigg, hybrid-Calle som han kallades på klubben, men det var tänkt att han skulle hoppa den själv, säger Johan till VK.
Rolf Edling, Carls pappa är där och uppskattar att Carl fick vara delaktig i hoppningen på något sätt.
– För oss betyder det väldigt mycket att du ville hoppa med den, säger Rolf. Det känns viktigt för oss anhöriga att vara på klubben och vi känner oss stärkta av det. Det lindrar vår smärta, åt båda håll, säger han.
Nästan hela Carl Edlings familj närvarade. Joel Hedman, Rasmus Edling, Rolf Edling, Daniella Edling och Jaana Edling på Umeå Fallskärmklubb.
”Någon vill att vi ska hoppa”
Tisdagskvällens hoppning är övning inför en uppvisning på torsdag, den har varit planerad sedan länge. Efter att olyckan inträffade var klubben på väg att ställa in men ångrade sig sedan. Deras förlorade vänner hade velat att de skulle hoppa ändå, menar Johan Hellström.
– Det känns som att någon verkligen vill att vi ska hoppa idag, för det är perfekt hoppväder. I morse när vi vaknade hade det regnat men nu är det de bästa förhållanden, säger han.
Vinden har stillat sig, molnen luckrats upp och när det är dags att hoppa är himlen klarblå och solen bländande. Klubben har lånat ett plan från klubben i Sundsvall, berättar Johan.
– Det kändes ovanligt eftersom vi inte var i det vanliga planet. På vägen upp pratade vi om att det var första hoppet, att vi skulle vara försiktiga och gå in tillsammans. Vi hade en fantastisk utsikt och kunde se nedslagsplatsen där planet kraschade. Vi tänkte mycket på de som inte fick vara med och göra det med oss, säger han.
Det lånade planet är tystare än olycksplanet vilket gjorde att de kunde prata mer, berättar Johan. När de sedan kastar sig ut ur planet och faller fritt hörs bara ett högt brus, och när fallskärmen fälls ut blir det tyst.
Carl Edling köpte en rigg en vecka innan olyckan och lämnade in den i Västerås för att få den godkänd. Han hann aldrig hoppa med den. Här hoppar Johan Hellström med den.
– Det var en väldigt fin och ljus stund. Det kändes som en högtidsstund på något konstigt vis. Men vi gjorde också våra vanliga procedurer. Vi hejar och klappar händerna på varandra på ett visst sätt, berättar han.
Allt är ovanligt men ändå som vanligt. Klubben hoppar fallskärm som vanligt, men nu utan sina nio vänner, en tredjedel av klubben.
– Det är fortfarande som att jag nyper mig själv i armen och undrar om det här verkligen har hänt, men blåmärkena blir bara större och större. Det är en helt ofattbar tragedi. Många var ju väldigt unga också. Det känns jätteoverkligt, säger Johan Hellström.
Hanterar genom att minnas och prata
De får ständiga påminnelser om det overkliga som har hänt. En gammal hopparvideo, ett meddelande, ett läkarintyg. Ett facebookminne där Johan Hellström har tagit en bild på sig själv med en av de förolyckade. "Början på en livslång kärlekshistoria", har han skrivit.
– Vi hanterar sorgen jättemycket genom att minnas och prata om det. Jag tror att vi som står i centrum, som är mitt i stormen kommer komma ur det här bättre än de som står i ytterkanten. De anhöriga har också blivit en del av hopparfamiljen, säger Johan Hellström.
– Mitt i allt elände kan vi bearbeta tillsammans. Det här är väl en del av den processen. Fallskärmen ska vi märka med Calles namn, säger Rolf Edling när vi har gått in i klubbhuset.
En del av samtalet handlar om begravningarna. Två personer har begravts. Det är sju kvar. En på torsdag, två på fredag, i helgen en minnesstund och nästa vecka fortsätter det. En av begravningarna ska hållas i flyghangaren på klubben som följs av ett minneshopp – där en plats lämnas tom.
– Det är en stor kontrast att stå i kyrkan framför kistan och hålla ett tal till någon man saknar så att det gör ont i en, och sedan träffa hopparkompisarna, sätta sig i ett plan och hoppa. Samtidigt är det enkelt för det är precis det änglarna hade velat att vi skulle göra, säger Johan Hellström.
Platsen på Storsandskär där planet kraschade går att ana från luften.
”Alla har varit rädda någon gång”
Olycksplanets flygplansmodell har fått godkänt att flyga igen. Haverikommissionen har ännu inte kommit fram till vad som var orsaken till att planet störtade, men det där känns inte viktigt just nu, menar Johan.
– Jag har aldrig någonsin hört talas om en sådan här olycka, aldrig någonsin. Men vi vet att vi kommer få svar en dag och få reda på vad som har hänt. Man förstör bara för alla inblandade om man spekulerar. Så vi låter bli, säger han.
Många av hopparna har varit uppe i luften igen efter olyckan, andra har avvaktat. Några har också hoppat från samma flygplansmodell men på en annan klubb, berättar han.
– Alla hoppare har varit rädda någon gång. Det finns inget naturligt sätt att hoppa av ett flygplan i början. Sedan hittar var och en av hopparna sitt eget sätt att ta hand om känslorna. Men vi har också bra rutiner kring det där. Vi hanterar rädslan genom att prata om det.
Sigrid Törnqvist/Västerbottens-Kuriren
”Hela Sverige har följt oss i det här. Om man kommer till en klubb kommer en person och kramar en, man hinner bara gå en meter till så kommer en ny och kramar. När allt det där kramandet är över, man sätter sig i ett plan och ska hoppa igen kan det vara befriande, att världen finns kvar”, säger Johan Hellström.