Syrummet är en riktig nisseverkstad.
Den öppna verandan vetter mot söder, mot skogen, Skellefteälven och Svansele Vildmarkscenter som är närmaste granne på andra sidan vägen. Från det stora, vita huset uppe i backen är utsikten magnifik. När Marit sitter i solskenet, andas in den härliga barrskogsluften och smuttar på en kopp rykande nybryggt Evergood (norskt kaffe är lite svagare än det svenska), då känner hon i hela kroppen hur bra detta blev. Efter 17 år som sommarboende i Svansele så var det alldeles rätt att bli året-runtare i det numera före detta sommarhuset.
Här gör hon precis som hon vill, det vill säga syr.
- Mitt företag Hjemmesøm är norskt, men nu är jag på väg att registrera det i Sverige.
Den största skillnaden blir antagligen stavningen, norskt ø ska omvandlas till ett svenskt ö med prickar.
För övrigt fortsätter hon att virka "koseputer" (en kombination av kudde och mjukisdjur) och sy "pussenisser" (tomtar med luvan nerdragen ända till näsan). Hon virkar grytlappar, syr ryggsäckar och leksaksväskor av spillbitar, plus allt annat hon råkar hitta på i sitt välordnade syrum där symaskinen av märket Husqvarna intar hedersplatsen.
Pappa-mamma-barn i elefantform.
Lammet är en virkad "kosepute", myskudde. Funkar också som mjukisdjur.
Varje gubbe och gumma har ett eget namn.
Ansikten är nytt. Marit tränar på att få ögonen riktigt bra.
Marit har skapat en egen änglamodell.
Det var i november i fjol som Marit och maken Helge Mathisen beslöt att byta kalla havsvindar och norska fjäll mot mygg och svenska tallhedar. Då hade Helge sålt sin andel i vildmarkscampen utanför Bodø och Marit hade slutat jobba på sjukhemmet. Helge återgick till sitt gamla jobb, som matros på en båtlinje hemma i Norge, och Marit var också helt klar över vad hon ville göra i fortsättningen: Sy, för det är det bästa hon kan hålla på med. Det vet hon av erfarenhet.
- Jag fick en depression som jag sydde mig ur. Det tog kanske tre år.
Att familjen en gång för länge sedan började semestra i Sverige berodde på två saker; en alldeles för kort bilväg och Marits pappa.
- Vi bodde på ön Värøy i Lofoten. Alla som bor där har bil, men det längsta man kan köra är två mil. Barnen älskade att åka långt så vi for till Sverige på semestern och hyrde stuga på Byske havsbad. Det var stort för oss. Men min pappa tyckte att det var alldeles för dyrt där. Han tyckte att vi skulle köpa en stuga i Svansele istället, det skulle bli mycket billigare.
Stuga blev det, sedan blev det ett ännu större hus, det nuvarande.
"Vi bodde på ön Värøy i Lofoten. Alla som bor där har bil, men det längsta man kan köra är två mil. "
Barnen ville fortsätta att gå i norsk skola så familjen blev kvar i det gamla hemlandet. 2008 flyttade de från Värøy till Misvär utanför Bodø där Helge var med om att starta vildmarkscampen Artic Cabins som var starkt inspirerad av vildmarkscentret i Svansele.
Det var under åren i Misvär som Marit jobbade på ett sjukhem för gamla. Ett ställe fullt av trevliga människor, men det var inte ett arbete som passade henne. Jobbet gjorde henne nedstämd, men hon minns de boende med värme. Det är därför Marits tomtegummor och tomtegubbar har så trevliga gammadags namn; Magda och Henrik, Ander och Julianna, Paulina och Alfred. Den största tomten, Franken, har på sig en tröja som Marits mamma stickade till ett barnbarn. Tröjan är ett bra exempel på hur Marit tänker när det gäller materialval.
"nu har jag också börjat göra tomtar med ansikten. Just nu övar jag på att måla ögon."
- Jag är mycket för återbruk, köper tyger på loppisar och lammullen jag gör tomteskägg av är spillbitar som kommer från en firma som bereder lammskinn.
Den välklädde Franken har sin hemstickade luva ordentligt neddragen och har därmed inget ansikte att visa upp för betraktaren.
- Många gillar mina pussenisser, men nu har jag också börjat göra tomtar med ansikten. Just nu övar jag på att måla ögon.
Marit säljer på nätet, mest till norska kunder, och så har hon haft försäljning på en och annan julmarknad också.
Sömnaden har varit hennes hobby i alla år, men när det var dags att välja yrkesutbildning i sena tonåren, då blev det handelsskola. Efter det blev det jobb i faderns affär på Värøy, ända tills familjen bröt upp och flyttade till Misvär.
Efter många år blev alltså hobbyn ett yrke och ett enpersonsföretag.
- Jag kommer inte att bli miljonär på det här, men bara det räcker till bröd och mjölk så är jag nöjd.
- Jag känner mig lite bortskämd, men jag har en tålmodig man och vi är skuldfria, så vi har råd att göra så här. Skulle det behövas kan jag ta ett annat jobb också, som städare kanske.