Vi träffas vid några tillfällen för att göra intervjun, både på Norran och i en offentlig lokal. I den lokalen finns det tillgång till wifi fram till 22 på kvällarna och han tillbringar mycket tid där.
Vi kallar honom Stefan, men han heter egentligen något annat. Han är i 50-årsåldern, kommer från Skellefteå men har bott i en stor stad i södra Sverige i några år.
– Då hade jag ett annorlunda liv. Jag hade jobb, lägenhet, bil och kunde unna mig det jag ville. När jag levde ett ”normalt” liv så tänkte jag inte på människor i en sådan situation som jag nu har hamnat i, berättar Stefan.
Stor förändring
I början av 2000-talet inträffade en stor förändring i hans liv när han drabbades av flera allvarliga sjukdomar. På grund av detta kunde han inte arbeta och förlorade jobbet som han hade i södra Sverige.
– I samma veva dog pappa. Dessutom hade mamma varit sjuk en längre tid. Jag kände att vården inte riktigt fungerade och valde att flytta tillbaka till stan. Jag var nära min mamma och träffade henne dagligen fram till hennes död.
Stefan berättar att han fortfarande var utan jobb och det började bli svårt att klara hyran, så han fick sälja lägenheten och flytta till en billigare lägenhet utanför tätorten.
– Till slut gick inte det heller och jag tvingades att lämna även den lägenheten. Då var jag illa till och det var då som den riktiga snurren började på allvar, säger Stefan och tittar ner i bordet innan han tar sats och berättar om sin situation det senaste året.
Stadsmissionen: ”Vi ser en annan kategori av hemlösa”Hitta boendealternativ
I början av 2019 hyrde han en stuga på Skellefteå camping i två månader och sedan bodde han på Stiftsgården.
– Jag sökte jobb, bostad och var i kontakt med kommunens socialtjänst. Men då hade jag ju fortfarande en slant kvar så jag fick beskedet att jag inte var berättigad till något stöd, säger Stefan.
I mitten av maj tog pengarna slut och han var tvungen att hitta boendealternativ som inte innebar kostnader.
– När pengarna tog slut blev jag riktigt rädd att jag skulle tvingas bli uteliggare. På grund av min sjukdom så är jag ju inte jättesjuk, men inte frisk heller. Stressen som jag känner över min situation gör inte heller att jag mår bättre.
När pengarna tog slut blev jag riktigt rädd att jag skulle tvingas bli uteliggare.
Han fick kontakt med en bekant som jobbar på ett kontor, där Stefan tilläts sova några timmar på nätterna när kontoret var obemannat. Ingen, förutom Stefans bekant, visste om det. På en soffa som han förlängde med hjälp av stolar tillbringade han flera nätter i nästan en månad.
– Det var de hemskaste veckorna som jag har varit med om. Jag sov aldrig en hel natt och hade hela tiden ett öga öppet, jag var rädd att någon skulle komma in. Kontoret låg i ett bostadsrättsföreningshus med flera ingångar till källare och annat. Jag hoppade som en hare varje gång det smällde i en dörr, förklarar Stefan.
På dagarna gick den största tiden åt till att söka jobb och bostad och han kontaktade åter socialtjänsten på kommunen. Han upplevde att han inte fick möta någon människa, utan bara förklara sin situation på telefon och känslan blev att det inte fanns någon hjälp för honom där.
– Jag förstår att kommunen har regler kring hantering av ärenden, men min känsla är att det har blivit mindre mänskligt.
Socialtjänsten: ”Får vi kännedom om att någon behöver hjälp så ska vi lösa det”Stadsmissionen
Han började må allt sämre ju längre tiden gick och i juni, när det var som allra värst, fick han kontakt med Stadsmissionen.
– Jag kände att jag inte skulle klara det rent psykiskt, att jag var på väg att bli tokig. Jag berättade för dem precis hur det var och sa att jag inte visste vad jag skulle hitta på, säger Stefan samtidigt som tårarna börjar rinna nerför hans kinder.
På Stadsmissionen lyssnade de på Stefans berättelse om den akuta situationen. Med gemensamma kontakter kunde Stefan till slut hitta en tillfällig egen bostad, som han fortfarande bor i.
– Första natten var ett himmelrike när jag kunde sova åtta timmar i sträck utan att vara orolig. Jag känner en oerhörd tacksamhet till de som har hjälpt mig, de har verkligen räddat mig. Utan dem hade det varit oerhört mycket tuffare än det är idag, säger Stefan och tar ett djupt andetag innan han fortsätter:
– Jag är i grunden en positiv människa och det har räddat mig när det har varit som allra värst. Jag vill leva, men inte ha det så här i 10-15 år. Jag vill ändå ha det någorlunda, men jag kan ju inte gå runt och vara arg hela tiden heller.
Första natten var ett himmelrike när jag kunde sova åtta timmar i sträck utan att vara orolig.
Praktikplats via Urkraft
Stefan har tillbringat mycket tid på Stadsmissionen där han känner en stor gemenskap. Han har också anslutit sig till andra föreningar som hjälper människor i svåra situationer.
– Tack vare Urkraft har jag fått en praktikplats på ett företag, säger han och det börjar lysa i hans ögon när han berättar.
Han beskriver hur självvärdet och självkänslan har kommit tillbaka tack vare praktikplatsen. Där har han blivit en i gänget.
– Man lär sig väldigt snabbt och blir väldigt duktig på hur man talar för att inte avslöja att man är hemlös, förklarar Stefan när vi tillsammans går ut för att ta lite bilder.
– Det här är första dagen med min nya vinterskor som jag har fått från Stadsmissionen. De är inte bara fina utan de är varma också, säger han och pekar stolt på de svarta kängorna.
Fått en halvtidstjänst
När vi träffas igen några veckor senare har Stefan fått ännu mer hopp. Praktikplatsen han fick via Urkraft har inneburit att han fått en halvtidstjänst i sex månader på samma företag.
– Den 25 december kommer jag förhoppningsvis få min första lön på väldigt länge. Det känns overkligt och jag börjar tro att det finns en fast grund under mina fötter trots allt. Men samtidigt så tror jag det först när jag ser det.
Den 25 december kommer jag förhoppningsvis få min första lön på väldigt länge.
Hur tillbringade du förra julen?
– Det var i en stuga på Skellefteå camping. Det var ganska lyxigt för jag hade en hel stuglänga för mig själv och jag hade tillgång till fullt utrustat kök och tv. Den här julen kommer att bli tuffare på ett sätt. Men jag kommer att delta i Stadsmissionens julfirande och efter det har jag sett ut ett ställe där jag kan få vara i fred, avslutar Stefan.