Claes-Göran Wetterholm, historiker och Titanic-expert och en av personerna bakom utställningen, framför en bild av den trapp som odödliggjorts bland annat genom filmen Titanic. En film som enligt Wetterholm är ”den bästa film som någonsin har gjorts om Titanic, om det som aldrig hände”.
I dag öppnar den stora Titanic-utställningen på Eddahallen i Skellefteå.
Och historien om det "osänkbara” fartyget som krockade med ett isberg på Atlanten den 15 april 1912 har levt ändå sedan den ödesdigra dagen.
Utställningen bjuder på allt från gamla bilder och modeller av fartyget till kläder, vigselringar och brev som fanns med på Titanic.
Flera av de lyxigaste hytterna har återuppbyggts på utställningen.
Claes-Göran Wetterholm i den modell av en korridor utanför klass 1-hytterna som har byggts upp.
Kate Philips halsband, nyckel och börs är några av de många saker som finns med på utställningen. Halsbandet var en gåva till Kate från hennes älskare Henry Morley under tiden på Titanic, och deras historia inspirerade James Cameron till historien om smycket Heart of the Ocean i hans film Titanic.
Några av listorna med de namn på de personer som förliste med Titanic.
Claes-Göran Wetterholm, svensk etnolog, författare och forskare, är expert på just Titanic och dess öde. Han är ordförande i Skandinaviska Titanicföreningen, äger en stor samling föremål med koppling till båten och är en av männen bakom utställningen. För honom finns det en förklaring till vår fascination för skeppets och många passagerares hemska öde.
– Dels är det en väldigt bra historia – en historia som har tagit tag i människor sedan 1912. Men jag tror också på det här med identifikation, att man kan faktiskt identifiera sig med de människor som reste. Det var precis vanliga människor, säger Wetterholm.
Även dramaturgin tror han har spelat en roll.
– Det tar tillräckligt lång tid för fartyget att sjunka för att man ska hinna att berätta.Det är inte som en flygolycka eller något sådant. Utan det finns en möjlighet att berätta. Det finns rika människor ombord. Det finns musiker som ställer sig på däck och spelar. Och det finns alla de här romantiska inslagen, trots att det är en sådan fruktansvärd historia egentligen.
Hur kom du själv att bli så oerhört intresserad av Titanic och dess historia?
– Det var 1960, och det var ett program som hette Time to remember som gick på svensk teve då. Det var ett kort inslag om Titanic och jag frågade min pappa ”vad är Titanic?” och han slog upp det i nordisk familjebok och läste upp det för mig, åtta år gammal. Det var någonting som klickade till då. Jag har alltid varit nyfiken, och då fortsätter man att ta reda på saker och ting.
Jag har slutat räkna alla barn som är helt tagna av det här och vill veta mer och mer och mer.
Just barn tycks vara fascinerade av det stora skeppet och dess öde.
– Jag har slutat räkna alla barn som är helt tagna av det här och vill veta mer och mer och mer. Och frågar mig och kontaktar mig. Det tycker jag är spännande. Och intressant nog finns det ju en ingång till historia där. Om man som barn blir intresserad av till exempel Titanic, då kanske man också blir intresserad av historia.
”Vi har verkligen utnyttjat varje millimeter”Den stora utställningen, som nu alltså har öppnat i Skellefteå, spänner över ett brett spektra.
– Här finns både berättelserna om människorna och berättelserna om fartyget. Vi börjar faktiskt med fartyget och berättar om hur hon byggdes i Belfast och så vidare. Men ju längre in man kommer, desto mer kommer man närmare olyckan.
I utställningen, som har rest runt om i världen, är det många svenska öden som uppmärksammas.
– Den största passagerargruppen var engelsmän, näst störst var amerikaner och den tredje gruppen var faktiskt svenskar och svenskamerikaner. Och en tredjedel av hela tredje klass kom från Norden. Över 200 personer kom från de nordiska länderna, och det blir en väldigt stark ingång för att berätta om passagerarna, säger Claes-Göran Wetterholm.
– Det är klart att jag får lite syrliga kommentarer ibland, ”var det bara svenskar ombord?”. Men det är också för att jag har letat så intensivt efter föremål här i Sverige och hittat personer som är villiga att låna ut.
Hur brukar besökare på utställningen reagera när de lämnar den?
– De är ofta tagna. Jag behöver inte skryta om min egen insats, men jag har sett människor som står med tårar i ögonen och är väldigt, väldigt tagna och väldigt berörda. Och då har vi ju lyckats.