I det här gula trähuset håller Skellefteås mormoner till.
– Gud sa att vi behövdes i Skellefteå. Att vi skulle tjäna honom tillsammans.
För ett år sedan visste 19-årige Dylan Nelson ingenting om Sverige. Kunde inte språket, hade aldrig ens bott ensam. I dag pratar han obehindrat på svenska om kärleken till sin nya hemstad.
– Det är jättebra här. Älven är så vacker och jag älskar småstadsvibbarna.
Han har rest till Skellefteå tillsammans med sin medmissionär, 21-årige Spencer Nichols. De hade aldrig träffats tidigare men bor nu tillsammans i en liten lägenhet i centrala stan och umgås hela dagarna, från morgon till kväll. Tillsammans kliver de upp klockan sju för att läsa Bibeln i en timme – sedan missionerar de elva timmar i sträck varje dag.
– Vi trivs bra med varandra så det är inga problem. Man får helt enkelt vänja sig vid att inte ha så stort personligt utrymme, säger de.
Nelson och Nichols är medlemmar av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga – en religiös rörelse som förutom Bibeln också tror på Mormons bok, ett slags "tredje testamente" som publicerades av Joseph Smith i USA på 1800-talet. I folkmun kallas rörelsen på grund av detta oftast för ”mormonerna”, men det är ett begrepp som kyrkan själv inte använder.
I ett gult trähus på Älvsbacka i Skellefteå huserar en liten församling med ett femtontal mormoner. Nichols och Nelsons förhoppning är att den siffran kommer öka framöver.
– Självklart är det jättebra om det vi gör leder till att folk vill döpa sig och gå med i vår kyrka. Men egentligen missionerar vi mest för att hjälpa folk till ett liv av glädje och hopp, förklarar Spencer Nichols.
Att de båda skulle hamna i just Skellefteå hade de ingen aning om när de ansökte om att bli missionärer. En av kyrkans ledare gick igenom ansökningarna, bad till gud och menade då att han fick veta att de skulle skickas till Sverige.
– Jag var rädd att det skulle vara jättekallt här. Men jag hade helt ärligt inte kunnat be om en bättre plats att komma till, skrattar Nichols.
Skellefteå behöver alltså frälsning?
– Haha, ja... Eller nej, alltså... Oavsett var vi är kommer det finnas människor som behöver vår hjälp.
Skellefteå hade de unga männen aldrig hört talas om, men en viss koppling till Sverige finns i alla fall. Dylan Nelson har nämligen släktforskat och tagit reda på att hans förfäder kom från Malmötrakten.
– 65 procent av mitt dna är faktiskt från Skandinavien, så det känns kul att jag fick komma hit, säger han.
Just släktforskning är en central del av mormonernas tro. De tror att man kan erbjuda frälsning till sina döda släktingar genom att anordna dop eller till och med äktenskap i deras ställe.
– Vi kan hjälpa våra förfäder. Vi ger dem chansen att förstå Gud, vilket de kanske inte hade möjlighet till under sina förra liv, förklarar Spencer Nichols.
Hur kan ni veta vad era släktingar vill om de är döda?
– Det får vi veta i nästa liv. Vi erbjuder dem frälsning, men vi tvingar dem inte till någonting.
Tavlan i församlingshuset visar en liknelse från Mormons bok.
Att missionera, eller "tjäna" som det också kallas, är ett tvåårigt uppdrag som ger hög status inom mormonkyrkan. Nichols har bara några veckor kvar innan får åka hem till familjen i Kalifornien medan Nelson är inne på sitt första år.
Får ni aldrig hemlängtan?
– Nä, det skulle jag inte säga. Vi pratar i telefon med våra familjer varje vecka, berättar Nichols.
På namnbrickorna bär de unga männen titeln "Äldste". Det är så de kallas inom församlingen där de är högt respekterade och anses bevandrade i sin tro. Men på gatan är det inte så många som lockas av Spencers och Dylans budskap. Sverige är ett av världens mest sekulära länder och det vanligaste svaret missionärerna brukar få när de är ute och pratar med folk är "inte intresserad".
– Vi hinner inte ens säga hej ibland. Vissa kan ha suttit på en bänk i fem minuter, men när vi går fram till dem säger de att de är på väg att gå. ”Vad då på väg? Du har ju suttit där länge!”, utbrister Nichols och tillägger:
– Många blandar ihop oss med Jehovas vittnen och undviker oss. Men det finns också människor som vill prata, som behöver mer kärlek och hopp i livet. Vi försöker hitta de personerna.
Ni har rest till en främmande stad mitt under en pandemi utan att känna någon eller kunna språket. Det är ofta kallt och få vill prata med er. Är det inte ensamt ibland?
– Det är klart att det finns svåra stunder. Det gör det för alla missionärer. Men vi försöker vara positiva och drivna, resonerar Nichols.
Välstrukna skjortor och kammat hår. Många har säkert sett mormonerna på stan någon gång.
Enligt mormonerna är kärnfamiljen mycket viktig. Äktenskapet anses heligt och rörelsens medlemmar avråds från skilsmässa. Dessutom är frivilliga aborter i regel förbjudna och kyrkan motsätter sig ”homosexuellt beteende”. Men Nelson och Nichols är tydliga med att kyrkan inte har någon officiell politisk ståndpunkt.
– Det finns ju faktiskt liberala mormoner också. Vi älskar alla Guds barn, säger Spencer Nichols.
I Sverige kan hbtq-personer gifta sig och aborträtten är stark. Det här är självklarheter för väldigt många svenskar. Vad tänker ni om det?
– Vi tror faktiskt inte att det är en synd om en man älskar en man. Men det är en synd att agera på de känslorna. Och äktenskap ska gälla mellan en man och en kvinna. Så står det i Bibeln.
Men det står å andra sidan väldigt mycket i Bibeln och många kristna i Sverige har inget emot homosexualitet. Måste man tro på allt, kan man inte välja vad man tycker är viktigt?
– Alltså, de stora buden är att älska gud och att älska varandra. Det är det viktigaste. Men vi tror på allting som står i hela Bibeln och försöker leva efter Bibelns lärdomar. Bland annat innebär det att man ska hålla sig sexuellt ren.
I vanliga fall hade Spencer och Dylan till stor del spenderat dagarna i Skellefteå med att knacka dörr, men coronapandemin har gjort att de har fått tänka om.
Numera missionerar de främst online genom att lägga upp inlägg på olika konton i sociala medier. Det kan låta svårt att få kontakt med folk på det sättet, men de flesta som klickar på inläggen är personer som redan är intresserade av andlighet och religion.
– Helt ärligt så har vi haft mer framgång på sociala medier än på stan. Det är lite förvånande, säger Nichols.
Under pandemin har Nichols och Nelson främst missionerat online. Varje dag lägger de upp inlägg på sociala medier.
Pandemin har också påverkat de unga männen på andra sätt. Dylan Nelson hade problem att skaffa ett visum och fick inleda sin mission i USA. Det tog ett halvår innan han kunde sätta sig på ett plan till Sverige. Både han och Spencer fick gå en sex veckors intensivkurs i svenska innan de kom fram – resten har de lärt sig genom att prata med folk på stan.
– Jag visste inte om jag skulle missionera före eller efter universitetet. Helt ärligt så tänkte jag på det i över två år, jag bad till Gud och frågade hur jag skulle göra. Det hade varit enklare att plugga först men jag kände att jag behövde göra en mission och nu vet jag att det var rätt val, säger Nelson.
Som missionärer har de inte så mycket fritid. Förutom någon enstaka timme på kvällarna är de upptagna av missionsarbete hela dagarna.
– Vi skulle gärna umgås med andra i vår ålder. Men det finns inte så många som vill vara med oss eftersom vi är mormoner, förklarar Nichols.
Dylan Nelson och Spencer Nichols.
Hur känns det?
– Vi är ganska vana. Men vi har ju församlingen, nästa vecka ska vi till exempel till Boda Borg med en familj. Jag vill liksom vara tydlig med att vi fortfarande tycker om att göra grejer. Vi tycker om att ha kul precis som alla andra.
Nu har ni hunnit vara i Sverige ett tag. Vad säger ni, är vi fördömda eller finns det hopp?
– Det finns hopp för alla. Gud är nådig och vet vad vi känner i våra hjärtan.