Norran har träffat två av tre barnförhörsledare i Skellefteå tillsammans med åklagare Jonas Fjellström. Ärendena de arbetar med kommer vanligtvis från socialtjänsten, men även från allmänheten, anhöriga, skola, sjukvård eller poliser.
Det första som händer efter anmälan är att åklagaren tar ställning till om det ska öppnas en förundersökning och om barn under 15 år får förhöras. Barn under fyra år förhör de sällan.
– Det handlar om språkutveckling, om man kan uttrycka sig, säger Jonas Fjellström.
Och det krävs en låg misstanke för att en förundersökning ska öppnas.
– Det kan handla om att barn berättat om något för skolpersonal exempelvis, säger han.
Inom två veckor brukar de försöka hålla förhör med barnen, om det är möjligt. Före ett förhör försöker poliserna ta reda på mer om barnet från exempelvis lärare, socialtjänst eller förskollärare. Detta för att se om de har särskilda behov, diagnoser och hur utvecklat språket är.
– Det är viktigt för att veta vilken nivå man ska lägga sig på, säger Agneta Sundbom, som är barnförhörsledare.
Ifall en närstående misstänks för misshandel får barnet en särskild företrädare, en utomstående jurist, som stöd i den rättsliga processen. I andra fall brukar ett målsägarbiträde förordnas.
Sedan är det ett ganska stort projekt att få till själva förhöret. Om en förälder är misstänkt får de inte veta att förhöret ska ske. Dessutom bör barnet ha med sig en stödperson. Ofta hjälper skolan eller förskolan till.
– Det ska också ske på ett sätt som inte väcker uppmärksamhet, säger Agneta Sundbom.
Det är alltså inte ett par poliser som kommer in i klassrummet. Istället åker barnet tillsammans med stödpersonen till barnförhörsrummet i polishuset. Den särskilda företrädaren eller målsägarbiträdet är med där, liksom åklagare på plats eller via länk, ibland även socialtjänsten och rättsläkare.
Barnförhörsrummet ser inte ut som man kanske föreställer sig, mer som en fikahörna på ett kontor, bortsett från rummet med inspelningsteknik.
– Vi visar barnen runt, visar kamerorna, berättar att vi spelar in och att andra hör och vi pratar om vad som gäller i förhörsrummet, säger Agneta Sundbom.
Det vill säga att de ska berätta om vad som hänt, att de kan säga till att de inte förstår, att de ska berätta så mycket de kan och att det är ok att rätta något som blivit fel. Barnen får också använda sina egna ord.
Förhörsledarna brukar inleda med att prata om någon alldaglig händelse för att se hur barnet kommunicerar och för att de ska slappna av. De tycker att det svåraste i förhören är att de skiljer sig från vardagssamtal. Frågorna får inte vara ledande och det är de ofta i normala samtal.
– Därför använder vi så få ord som möjligt och öppna frågor. Vi hummar och nickar och ber barnen fortsätta berätta. Men på ett sätt som ändå ska kännas naturligt. Det kan vara svårt, femåringar är ju till exempel vana vid att man ställer många ledande frågor till dem, säger Agneta Sundbom.
De försöker närma sig händelsen utan att vara ledande, exempelvis fråga hur barnet har det hemma. En svårigheter är att barn de tror att allt som händer är deras fel. Om pappa slår mig, om pappa slår mamma och om pappa hamnar i fängelse för det.
– Det handlar om överlevnadsinstinkt. Man kan inte greppa att de vuxna som är ens trygghet kan göra fel. Det gör att många barn inte vill berätta, säger Camilla Höglund.
Eftersom åklagaren ofta är med vid förhören kan de då även besluta om vidare åtgärder. Det kan handla om att anhålla någon, om det finns risk för fortsatt våld eller att hen försöker få barnet att ändra sig. De gör också en prognos över om det finns en chans att ärendet kan leda till åtal. Poliserna kan även behöva förhöra vittnen och de kan behöva journaler för att se skador.
Hur är det att jobba med det här?
– Dels är det jobbigt psykiskt att lyssna på barn som har det fördjävligt. Det tär på en, liksom att man inte kan väcka åtal, säger Jonas Fjellström.
De får alla handledning regelbundet. Det är den enda enheten i Skellefteå som får det.
– Att göra det man kan göra ger mycket tillbaka, säger Camilla Höglund.
Agneta Sundom har fått höra att barn, när de blivit äldre, har sagt att de förstod att polisen förstod dem när de pratade.
– Att lyssna kan hjälpa dem vidare i sina liv.