Oleg Berezovskiy har skapat sig ett nytt liv i Skellefteå. Han tror inte att han någonsin kommer kunna återvända till sitt hemland.
– I flera år drömde jag mardrömmar om att de skickade tillbaka mig till Ryssland. Men sanningen är att även om jag hade velat så skulle jag aldrig kunna återvända.
55-årige Oleg Berezovskiy vet hur det är att bli av med sin frihet. Han vet att det kan vara förenat med stor fara att granska makten. Han har förföljts, hatats, hotats och fängslats – för att ha utövat sina demokratiska rättigheter.
När vi stämmer träff i centrala Skellefteå befinner vi oss många mil från Kaliningrad, Olegs hemstad som han aldrig mer kommer att återse. Efter en dramatisk flykt för tolv år sedan är det nu Västerbotten som är hans hem.
För att förstå hur han hamnade här måste vi backa bandet. Närmare bestämt till år 2000.
– Allt började med en enda artikel som jag skrev. Jag fick den publicerad i den nystartade tidningen Novje Kolesa, och sedan blev det bara fler och fler texter. Efter ett år blev jag erbjuden ett fast jobb på tidningen, förklarar Oleg.
Han hade aldrig tänkt bli journalist. Faktum är att Berezovskiy ursprungligen studerade till försvarsingenjör. Efter Sovjetunionens fall blev han affärsman och drev två butiker i Kaliningrad tillsammans med en vän från militärskolan.
Det var då som han för första gången ställdes öga mot öga med korruptionen i Ryssland. Han behövde ofta betala mutor till polisen för att få fortsätta driva sina butiker och kände snart ett behov av att skriva om sina upplevelser.
– Jag var ganska bra på att skriva och var fackligt engagerad vilket gjorde mig duktig på att se olika sidor av konflikter och att uttrycka argument. Vår tidning avslöjade massor av saker. Vi svingade åt alla håll, men mycket handlade om mutor och korruption, förklarar han.
I samband med att han inledde sin journalistiska bana blev Oleg också politiskt aktiv och under en period var han ledamot i den regionala Duman i Kaliningrad. Den politiska karriären var ett sätt för honom att få genomslag för sin journalistik.
Oleg Berezovskiy (längst fram t.v.) i en demonstration mot makten. Oleg var politiskt aktiv i Kaliningrad.
– I Sverige kan det verka konstigt att journalister är politiskt aktiva. Men i Ryssland är det annorlunda. Journalister respekteras inte av makten, men om man själv är en del av makten så blir det också svårare för makthavare att ignorera dig och dina frågor.
Olegs avslöjanden skulle komma att få konsekvenser. 2004 anklagades han för förtal efter att han avslöjat en muthärva där tre domare var involverade.
Oleg på väg från rättegångssalen. ”Jag hade vakter med automatvapen runt mig hela tiden som om jag vore en knarkbaron eller något”, säger han.
– Jag var medveten om att jag kunde bli förföljd och åtalad om makthavare tyckte att jag saknade belägg för det jag skrev. Därför skrev jag medvetet ganska försiktigt, att ”vissa hävdar att mutor är inblandade”. Men det hjälpte inte.
Rättsprocessen drog ut på tiden och 2007 arresterades Oleg. Då hade ytterligare en åtalspunkt tillkommit – det påstods att han skulle ha misshandlat sex poliser. Hans redaktör anklagades också för att ha slagit 20 poliser.
Oleg menar att båda var helt oskyldiga och att order hade kommit från högre ort att de skulle bestraffas för sin journalistik. Under en period satt Oleg och redaktören frihetsberövade på flera olika anstalter i Ryssland.
Oleg i rättegångssalen. Fallet väckte en del medial uppmärksamhet och rättegången fick flyttas från Kaliningrad till Pskov, via Moskva och Sankt Petersburg.
– Anklagelserna om förtal höll inte i rätten. Vad gäller den påstådda misshandeln fanns det inga bevis, övervakningsfilmer visade snarare att inget av det hade hänt. Men vi ansågs ändå skyldiga, förklarar Oleg Berezovskiy.
I slutändan dömdes Oleg och hans redaktör ”utan rehabiliteringsrätt”, vilket innebar att de slapp fängelsestraff. Men efter rättegången, i början av 2009, fick Oleg något helt annat att tänka på.
– Jag mottog ett hot som jag bedömde som allvarligt. En person sa åt mig att sluta med journalistik. Han hade kopplingar till flera myndigheter. Han visste vilken förskola min dotter gick på, vilken tid vi brukade lämna vår bostad och när jag hämtade henne på eftermiddagarna. Då bestämde jag mig för att vi var tvungna att fly, berättar han.
Planen var att familjen skulle resa till Sverige, dit Olegs bror Alexander tidigare hade flytt. Sedan skulle de söka asyl på plats. Det fanns bara ett problem – Oleg hade inget pass och eftersom han nyligen hade förekommit i en brottsutredning krånglade myndigheterna.
– Jag kunde skicka fru och barn i förväg, sedan var jag själv kvar i Ryssland och det var stressigt. Eftersom brottsmålet var avslutat hade jag rätt att skaffa pass, men den lokala polismyndigheten ignorerade mig. Jag förstod att min telefon säkert var avlyssnad, men jag var desperat. Jag ringde till svenska konsulatet och fick tack och lov hjälp av dem.
Efter några år flyttade familjen till Skellefteå och under en period arbetade Oleg som filmare och klippare för TV Skellefteå.
I oktober 2009, fyra månader efter resten av familjen, kom Oleg äntligen till Sverige. Familjen hamnade först i Jörn.
– Att flytta till Jörn var väldigt märkligt. Jag var van vid att gå på museum och bio i Kaliningrad och jag saknade kulturupplevelserna. Tystnaden tryckte på mig. Men vi hade klarat det, vi hade tagit oss till Sverige, säger han.
Familjen sökte asyl och i början av 2010 beviljades de permanent uppehållstillstånd. Men Oleg tyckte att det var svårt att integreras i samhället och kände länge att han inte passade in.
– Det var frustrerande att komma till Sverige som 43-åring. Jag kunde varken svenska eller engelska och var tvungen att konkurrera med unga svenskar på arbetsmarknaden. Det spelade ingen roll att jag hade varit journalist och affärsman och att jag har en ingenjörsutbildning i grunden.
Olegs familj tyckte att Sverige kändes som ett tryggt land att fly till. ”Här är klyftorna inte så stora som i andra länder. Och så har vi alltid gillat ABBA”, säger Oleg.
Men det visade sig att han skulle få användning för sina journalistkunskaper. Under några år arbetade han som filmare och klippare för TV Skellefteå, något som han beskriver som en av de lyckligaste perioderna i sitt liv.
Snart skulle dock Olegs liv ta ytterligare en vändning. Efter flykten fick nämligen han och hans fru en son som föddes med en funktionsvariation, vilket ändrade deras liv.
– Min son har autism och behöver väldigt mycket hjälp i vardagen. Det fick mig att ta beslutet att börja plugga till elevassistent. Jag tror att mina praktiska erfarenheter kan komma till nytta i det yrket, förklarar han.
Saknar du någonsin Ryssland?
– Någon sa en gång att man aldrig kan återvända flera gånger till samma älv. Varför ska jag resa tillbaka bara för att få veta att mina vänner som jag lämnade där har dött eller blivit äldre? Det har gått för lång tid nu. Mina barn pratar perfekt svenska, bättre än ryska. Jag är så stolt över dem, resonerar han och avslutar:
– Det är här, i Skellefteå, som jag har mitt sammanhang.