Gamla fönster blir som nya när Eskil Landin håller i målarpenseln.
Det är minsann inte alla som vet att den finns. Inte var den finns heller.
- Våra baracker står bakom Degerbygården invid Timotejvägen. Man ser huset från Bolidenvägen, förklarar Gunnar Andersson som försett några stolar med nytt lim.
Byggnaderna började sin bana vid vinter-OS i Lillehammer 1994 och har under de senaste åren varit Missionsbodens hem och verkstad.
Klär om
Här målas det fönster, här sys det praktiska väskor till rullstolsburna, här förses ett gäng stolssitsar med nytt tyg. Här står en benlös, nyss omklädd 50-talssoffa och väntar på att ägaren (som har behållit benen) ska komma och hämta den.
"Gnekiga" stolar blir stadiga igen tack vare det nya lim som Gunnar Andersson försett dem med.
Det är Anna-Britt och Sten Lundmark som utfört tapetserararbetet och de är riktigt nöjda med sitt verk.
- När vi kom hit var det flera tapetserare som jobbade här, vi lär av varandra, förklarar Anna-Britt.
- Vi ringer när det är klart, tillägger hon apropå frågan hur bråttom det brukar vara att få saker och ting färdiga. Arbetet tar den tid det tar.
- Vi fixar det mesta, tillägger Gunnar Andersson.
Till missionen
"Vi vill bli fler, gärna damer."
Missionsbodens verksamhet är kopplad till Svenska kyrkan. De som jobbar här arbetar helt ideellt och utan lön, men uppdragsgivarna betalar för det utförda arbetet. Förtjänsten delas lika mellan EFS och Svenska kyrkan och används till yttre mission.
- Vi brukar få in cirka 50 000 kronor på ett år, totalt har Missionsboden dragit in en halv miljon, tillägger Gunnar.
När Norran hälsar på är sex personer på plats. En av dem är Eivor Andersson som med sina 16 tjänstgöringsår är gängets nestor.
- Vi vill bli fler, säger Eivor, gärna damer.
Hemarbete
En Missionsbodare ska, förutom att jobba med händerna, gilla att umgås, fika och vara långledig på sommaren. Boden håller stängt från mitten av maj till mitten av september.
Men man måste faktiskt inte vara där om man vill jobba. Det går bra att arbeta hemma också, som de två damerna som har stickning respektive blixtlås som sina specialiteter.
Nött blir som nytt, men det är aldrig någon brådska för Anna-Britt Lundmark och hennes kolleger.