Så skulle man lite svepande kunna beskriva allianspartiernas framtoning i Skellefteå kommunfullmäktige. Norran har granskat den senaste mandatperioden, sett till hur partierna agerat i form av voteringar och reservationer. Det är några av de verktyg som står till buds för en kommunpolitiker.
Ett tufft klimat
I Skellefteå kommunfullmäktige sitter 65 förtroendevalda politiker. Socialdemokraterna har egen majoritet med 34 mandat, det vill säga platser i fullmäktigeförsamlingen. Något som innebär att övriga partier, även om alla väljer att gå samman, inte kan vinna en votering. Ett tufft klimat för oppositionen med andra ord.
Att Socialdemokraterna har ett informationsövertag är en synpunkt som gruppledarna lyfter. Känslan är att mycket sker bakom ”stängda dörrar”, och att oppositionen bjuds in för sent.
– Även om majoriteten har för avsikt att bete sig korrekt, så förstår de ibland inte konsekvensen av sitt övertag, säger exempelvis Liberalernas gruppledare Andreas Westerberg.
Svårt vara få
Hans Brettschneider, gruppledare för Miljöpartiet, säger att det är svårt att ”hinna granska det man borde”, med endast två mandat.
”Visst är det är tungarbetat”, stämmer Carina Sundbom, Centerpartiets gruppledare, in: ”eftersom S inte behöver förhandla för att få genom sina förslag.”
Peter Lindkvist har idag lämnat Sverigedemokraterna, men har suttit på ett av partiets mandat i drygt tre år. Han upplever att det är tufft att vara ett litet parti i förhållande till majoriteten, men också att vara SD i förhållande till samtliga andra partier.
– Majoriteten har nonchalerat mig, visst, men det gör även övriga partier. Även om andra skulle hålla med SD i en fråga, så skulle de aldrig backa oss, säger han.
”Mer personlig kontakt”
Men trots den dystra bild som målas upp, anser samtliga partier att deras politiker faktiskt gör skillnad. Det gäller bara att veta var den skillnaden kan göras.
– Det är ett nybörjarmisstag att tro att man kan påverka på fullmäktigemöten, påverkan sker långt tidigare. I arbetsgrupper, styrelser och nämnder. Ju tidigare i diskussionen, desto mer lyssnar majoriteten på våra idéer, säger Andreas Westerberg (L).
Miljöpartiets Hans Brettschneider är inne på samma linje:
– I nämnderna är kontakten mer personlig, vi talar på ett annat sätt. Här kan både dialog och påverkan vara god, säger han.
Enkät: Politikerna i Skellefteå om sina bästa och sämsta insatser”Droppen som urholkar stenen”
Agneta Hansson, Vänsterpartiets gruppledare, säger att det naturligtvis är lättare för dem att kunna påverka i frågor där de står Socialdemokraterna nära. I andra frågor, exempelvis förslaget om sänkt arbetstid, är det tuffare.
– Men vi får vara lite som droppen som urholkar stenen, och det fungerar faktiskt på sikt. Ser man hur vi drivit frågor om busskorten exempelvis, så har Socialdemokraterna närmat sig oss. Det gör att man inte tappar sugen, vi kan påverka även om det går långsamt, säger hon.
Arbetet i kommunfullmäktige har en helt annan funktion. Något småpartierna tillsammans kan lyckas med är en återremiss av ett ärende. Då krävs att en tredjedel av politikerna begär det. Annars är fullmäktigemötet främst den ”publika arenan”, som Carina Sundbom (C) uttrycker saken:
– Här markerar vi vår politik, visar upp var vi står. På ett sätt som invånarna kan kontrollera, säger hon.
Peter Lindkvist (SD) svarar i samma anda.
– När jag agerar i en fråga genom att reservera mig, då kan jag peka på det senare. Så här tyckte jag och det syns i protokollet, säger han.
Verkar i det fördolda
I fullmäktige lever debatten, inte minst via interpellationer och motioner – ett sätt för oppositionen att lyfta upp sina frågor. Men besluten som tas kommer ofta från majoriteten. Och det här inflytandet över förslagen, den ”tidiga påverkan” som gruppledarna talar om, hur märker vi invånare den?
– Det är inte säkert att invånarna märker det alls. Små partier gör skillnad, men vi gör det i bakgrunden. Det är klart att jag kunde önska att det fick framgå lite tydligare, hur just MP påverkat, säger Hans Brettschneider.
Andreas Löwenhöök (M) efterlyser en generösare hållning från majoriteten.
– Kommer en idé från exempelvis M eller C, så kan man vara schysst och medge det. Inte bara ”baka in” allt i sitt eget förslag, säger han.
Charlotta Enqvist är Kristdemokraternas gruppledare.
– Men målet är väl inte att få ”cred”, utan att få igenom förändringar och får vi det är vi glada. Vi fortsätter att driva frågorna vi brinner för, säger hon.
När det gäller några av verktygen i fullmäktige, att begära votering och reservera sig mot beslut, leder Liberalerna ligan. De toppar statistiken på båda punkter.
Vad signalerar det tycker du?
– Jag brukar säga till mina partikollegor att det är vårt jobb att förlora voteringar, vinner gör majoriteten. Den främsta anledningen till att ofta begära votering är att markera var vi står, annars kan det framstå som att vi inte bedriver någon politik, säger Andreas Westerberg (L).
Moderaterna begär gärna votering, nästan lika ofta som L. Men de reserverar sig inte lika ofta. Här intar partiet en fjärdeplats.
– Vi tydliggör vår politik genom voteringar, vi har valt att se reservationen som en tuffare markering, något som förstärker vår kritik, säger Andreas Löwenhöök (M).
Och försiktigast i Alliansen, det är Kristdemokraterna. Både när det gäller voteringar och reservationer.
Hur ska vi tolka det – som att ni ofta håller med majoriteten?
– Nej, reservera sig gör man för att vara extra tydlig i en fråga. Jag tycker inte att det ska utnyttjas för ofta, med risk för att verktyget urvattnas, säger Charlotta Enqvist (KD).
Finns inte risken att väljarna upplever er som försiktiga?
– Även om vi inte markerar missnöje varje gång, så tycker vi ju fortfarande olika. Det syns i debatten. Och vi står för vad vi tycker, säger hon.
Centerpartiets inställning till reservationer liknar Liberalernas. C är näst flitigast på att protestera på detta sätt.
– Voteringslistorna är viktiga. Invånarna kan kontrollera var de olika partier står i en fråga, säger Carina Sundbom (C).
”Det måste få ta tid”
Men det kan också leda till irritation att begära votering. Både från partier som inte vill tvingas ta ställning riktigt än och även av den enkla anledningen att ”det tar tid”, som Hans Brettschneider (MP) säger. Hans parti är aktivare än KD när det gäller voteringar.
– Det är en viktig del av processen, det måste få ta tid. Vi går ju inte ut och säger ”ha ha, vi hade rätt!” om exempelvis höghuset vid stranden som blev stoppat. Men protokollen visar att vi markerade i ett tidigt skede, säger han.
Vänsterpartiet är det parti som mest sällan begär voteringar eller reserverar sig mot beslut. De ligger ändå i nivå med allianspartiet KD. Det finns även exempel på när V allierat sig med övrig opposition.
– Om vi begär votering och alliansen också gör det, så har vi ibland olika skäl till att göra det. För oss är det en markering för att tydliggöra en ståndpunkt, säger Agneta Hansson (V).