Här i den varma rehab-bassängen på Skellefteå lasarett får Melker Johnsson vara smärtfri för en stund.
I 13 år har han levt med döden som ständigt sällskap. Melker Johnsson vet att han kan dö när som helst – kanske om fem minuter eller i morgon eller om en vecka eller om flera år. Ingen vet. Varje dag väljer han att leva livet, ett liv som bara pågår här och nu.
– Min hustru brukar kalla mig för melker.nu, säger Melker Johnsson och skrattar.
I december 2005 drabbades Melker av den livshotande och akuta åkomma: aortadissektion. Det hade trängt in blod mellan väggarna på den dubbelmantlade kroppspulsådern. Eftersom den var skadad hela vägen, från hjärtat till ljumskarna kunde den inte opereras utan bara behandlas med blodtrycksmediciner. Melker överlevde och lever vidare, men nu med en kroppspulsåder som när som helst kan brista.
– En vanlig utgång är att man dör hastigt och olustigt, säger han utan att darra på rösten.
Min hustru brukar kalla mig för melker.nu
För två år sedan kom nästa bakslag när läkarna upptäckte tre nya bråck, längst ner mot bäckenet. Eftersom dessa bråck försvagade kroppspulsådern sövdes och opererades Melker i Umeå.
– Tre veckor senare vaknade jag upp. Det fattades ett ben och mina njurar var utslagna. Förr var jag tvåbent, sedan enbent och nu hjulbent, säger han skämtsamt och sätter handen mot sin rullstol.
Under dessa tre veckor balanserade livet på en skör tråd, där livet till slut segrade. Tillfrisknandet tog däremot tid. Under ett och ett halvt år vårdades han med ett öppet sår i magen som till slut opererades och läktes.
Melker verkar varken bitter eller knäckt av alla sjukdomar och kriser han genomlidit. Han sprudlar av livsglädje och energi, men han erkänner att det finns stunder då det känns betydligt jobbigare.
– Jag har konstant värk, men när jag är ute i offentlighetens ljus så försöker jag att hålla modet uppe. Då vill jag inte sänka omgivningen utan då vill jag ha roligt.
Varje onsdag har Melker vattengympa i den varma rehab-bassäng på lasarettet.
– Smärtan försvinner när jag badar. Det är verkligen ett andningshål för mig.
Trots allt så menar Melker att livet är som bäst just nu.
– Som pensionär kan jag ta tillvara på billig lyx. Jag kan stiga upp tidigt och göra frukost. När sedan kaffesmaken ligger kvar i munnen – då kan jag lägga mig i sägen igen och läsa tidningen, med öppet fönster och gardinen uppdragen så att solen kan titta in. Vilken start på dagen!
Melkers tid är visserligen uträknad, men så är det för alla levande varelser påpekar han.
– Livet är en konstig tävling där målet är givet för oss alla. Det är vägen till målet som räknas. Vi har bara en chans, vad som händer när det tar slut kan i varje fall jag inte svara på.