Klasskompisar. Från vänster, bordet runt: Eva-Gun Öberg (Holmström), Margita Forsgren (Lindh), Erland Asp, Britt-Marie Lundqvist (Andersson), Lennart Andersson, Per Lindberg, Arne Persson, Stig Lennart Jonsson, och Karin Vising (Söderberg).
Det har gått fem sex år sedan den där allra första återträffen och klasskamraterna fortsätter att hålla hårt på sina möten. Så hårt att Eva-Gun Öberg mer än gärna åker de 21 milen tur och retur Pite-Långträsk för att få prata gamla minnen. Ett minne som är särskilt tydligt handlar om en speciell veckodag som var en vanlig skoldag när det begav sig.
- Jag längtade till skolan på lördagarna för då fick vi chokladpudding, berättar Eva-Gun drömmande.
De har alltså gått i samma klass, fast alla hängde inte med alla de åtta åren. Karin Vising till exempel, hon kom först på vårterminen i fyran, Per Lindberg gick där bara de fyra första åren och Erland Asp dök upp i sexan.
Fast det där är förstås bara petitesser, för oavsett hur många år de fick med varandra så var det en trevlig tid. De som träffades redan i ettan minns den gemensamma sparbössan där var och en hade sitt eget lilla fack där de samlade sina dyrbara ett-, två- och femöringar, ty den som spar han har. Dessutom fick varje elev en egen sparbanksbok. Tidningen ”Lyckoslanten” studerades grundligt och därav kom det sig att den flitiga Spara och den slarviga Slösa satte djupa spår i de unga spararnas sinnen. Spår som varar ännu.
- Det blir aldrig Lyxfällan för vår del, konstaterar Stig Lennart.
Förutom den efterlängtade efterrätten och bankboken, vari den sammanlagda summan ibland kunde uppnå svindlande belopp - 1 krona och 57 öre - så tänker de gärna på sina lärare, till exempel den konstintresserade Olov Josefsson; en Picassoälskare av rang.
- Det hängde tio Picassoaffischer längst ner i skolsalen, berättar Per.
- Och minns ni att vi fick gå på konstutställningar i tekniska gymnasiets aula. Och på vårarna fick vi sitta ute på slänten och måla, tillägger Britt-Marie Lundqvist.
När dessa två-gånger-om-året-träffar drog igång, då var de några fler. För en tid sedan gick Greta Bjurman bort, så nu är de bara nio. Fast det klart, några fler finns det förstås, men dessvärre bor de inte inom bekvämt träff-avstånd.
Träffades, det gjorde däremot Lennart Andersson och Karin Vising på rehabiliteringen i Sävar för några år sedan. Det var rena slumpen och självklart började de prata skolminnen och det var då idén till det allra första mötet på Stigs föddes. Redan då var Lennart den drivande. Dessutom är det hans gamla skolfoton som vandrar runt bordet just i detta nu. Den som fortfarande tvivlar kan se själv. Stig Lennart hade verkligen en helt annan hårfärg 1956.
Jag längtade till skolan på lördagarna för då fick vi chokladpudding.