Jessica visar upp MR-bilden av sin hjärna. Där syns flera vita prickar i de områden där hon fick proppar. I de områdena har hjärnan skadats.
Jessica har valt att vara anonym då hon inte vill riskera att bli sämre behandlad i vården om hon går ut med sin historia.
Allt började med att Jessica blev påkörd av en bil i Skellefteå. Hon bröt fotleden och lårbenet och opererades i Skellefteå. Men det skulle visa sig att det inte var de enda sviterna.
Hjärnan fungerade inte som den borde och det värkte i hennes knä. Men det skulle dröja månader innan hon förstod att hon hade drabbats av en hjärnskada och att det fanns frakturer i knäet. Fjorton månader efter olyckan väntar hon fortfarande på att få hjälp med det värkande knäet. Dessutom går rehabiliteringen långsamt eftersom hon tvingats kämpa för att få både diagnoser och behandling.
– Jag tänker på alla stackare som inte har lika mycket kämpaglöd i sig, må de vara äldre eller sjuka som inte kan eller orkar att strida. Det är inte livshotande för mig, men kan vara det för andra.
Men vi börjar från början, med dagarna efter olyckan.
– Jag minns ingenting från de första dagarna. Familjen fick frågor om jag var deprimerad. Jag satt och upprepade saker, säger Jessica.
Till slut skickades hon på magnetröntgen. Efter en vecka konstaterades att hon hade fått något som heter cerebral fettembolism. Det handlar om ett tillstånd som kan vara potentiellt dödligt och som kan uppstå vid frakturer.
Under de första dagarna efter olyckan var hon "helt borta", berättar hon. När hon fick beskedet hade hon så pass "fått tillbaka lite mental förmåga".
– De sa namnet. Jag visste inte vad det var och googlade inte – för då upplever man ofta att man är döende i alla möjliga saker, säger hon.
Under våren 2024 började hon arbeta halvtid och kände genast att inte allt stod rätt till. Knäet smärtade, men hon hade även problem kognitivt. Snart var hon sjukskriven på heltid igen. Hon började ställa frågor om hjärndimman till avdelningar på Skellefteå sjukhus.
– Jag frågade läkare vid ortopeden, men de sa att det inte var deras område. Inte heller dagrehabavdelningen kunde svara. De skickade mig inte vidare till någon som kunde veta heller.
När hon inte fick svar anmälde hon detta till Patientnämnden och Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
– Fem månader efter olyckan ringde en chef från NUS och förklarade att jag fått en sällsynt stroke i samband med olyckan. Samtidigt fick jag veta att jag hade ett litet medfött hål i hjärtat som bidrog till detta.
Magnetröntgen som gjordes strax efter olyckan visade att det fanns proppar på flera ställen i huvudet.
– Jag blev chockad. Jag är så ung och fick en sällsynt stroke, men det förklarade varför jag inte kunde jobba, säger hon.
Knäet värkte också. Jessica beskriver att hon kämpade i fyra månader för att få en diagnos. En röntgen visade sig att det fanns en fraktur även där. En månad senare fick hon besked om ytterligare en fraktur i knäet. Någon behandling för detta har hon inte fått.
– Vid belastning är det olidligt. Jag går som en pingvin och det är krångligt att klä på sig, säger hon.
Ytterligare en undersökning har gjorts.
– Man blir hoppfull, men det händer inte så mycket, säger hon.
Och det slutar inte där. I oktober sattes hon på väntelista för att ta bort skruvar i lår och fotled, efter att ha lidit av smärtor i tio månader.
I december fick hon en operationstid, men dagen kom och gick. Till slut kom kirurgen och berättade att de inte skulle hinna operera henne. Då hade hon strukits från operationen en timme tidigare utan att någon meddelat henne.
Men enligt Jessica erbjöd sig kirurgen att ta bort fotledsskruven på sitt kontor. Hon avböjde.
– Det känns inte sterilt eller hygieniskt nog att utföra en ortopedisk operation på ett kontor på mottagningen, säger hon.
Trots att operationen ställdes in fanns det en operationsberättelse upplagd på 1177. Hon visar en skärmdump av den.
– Det var konstigt då jag inte opererats. Operationsberättelsen togs bort efter att jag ringt och ifrågasatt att den fanns där när ingen operation genomförts.
Skruvarna togs senare ut.
– Jag är ännu inte i mål med allt, och behöver några ytterligare behandlingar så kämpandet är inte över. Men jag kan bara fundera på vad som mer går fel på detta sjukhus.
Jessica anmälde bristerna på ortopedkliniken till Inspektionen för vård och omsorg, men de tar inte upp ärendet. "Om inte cheferna inom vården och IVO bryr sig - vem ska då bry sig?" säger hon.
För det är inte första gången det strulat. Jessica driver samtidigt en anmälan hos Patientnämnden om tidigare brister.
– De missade ett tarmvred jag hade på akuten i Skellefteå 2019. Jag var in flera gånger och blev hemskickad, trots förhöjd snabbsänka och feber. När jag kontaktade ett annat sjukhus blev det röntgen och operation av tarmvredet, säger Jessica.
Hon suckar.
– Man kan ju dö av tarmvred. Man måste lyssna på människor när de söker vård. Jag tror säkert det finns jättekompetens inom vården, men de måste även lägga tid och vilja på att hitta vad som är fel och göra efterforskningar, tillägger hon.
Förutom att läka från olycka så har kampen för att få vård och svar kostat på.
– Jag har blivit så felbehandlad. Det är fruktansvärt att behöva ligga på och gnälla. Det kanske är okej om man är frisk och har mental styrka för att göra det. Men jag måste få läka både kropp och huvud och låta bli att stressa upp mig. Det är helt omöjligt när man måste lägga fokus på något som inte är mitt jobb. Det är vårdens jobb att säga vad som är fel och vad man kan göra åt det.
Hon tror att det kan ha bidragit till att hon fortfarande är sjukskriven.
Vad har varit jobbigast i det här?
– Det är bristen på information. Särskilt runt stroken, säger hon.
Hon är även kritisk till att det är svårt att hitta någon personal som tar ansvar.
– Jag blir bara bollad. Jag tror de börjar tycka att jag är skitjobbig, men jag tycker också att jag har befogad kritik.
Hon tillägger:
– Ska det verkligen behöva vara så här. Ska en person behöva kämpa för att få rätt till vård eller svar om sina diagnoser?
Peter Sjöstedt arbetar med klagomål från patienter och enligt honom är det inte ovanligt att patienter klagar på att de måste ligga på vården.
Norran har tidigare berättat om en patient som upplevde att hon inte fick hjälp efter en ortopedisk operation. Hon och Jessica är inte ensamma om att vara missnöjda med vården. Är man det kan man göra en anmälan till patientnämnden i regionen. Förra året hanterade de 1 450 patientärenden. De vanligaste problemen handlar om vård och behandling samt kommunikation och tillgänglighet.
Enligt Peter Sjöstedt, kanslichef vid patientnämnden, är undersökningar och bedömningar den vanligaste underkategorin. Där handlar det om att man blivit nekad undersökningar och bedömning, att det blivit fördröjt, fel eller att de uteblivit.
– Det kan handla om problem med remisser eller egen vårdbegäran till exempel.
När det gäller kommunikationsproblem handlar det om att man inte lämnat anpassad och adekvat information framför allt.
– Enligt våra handläggare är det ganska vanligt att patienter upplever att de måste ligga på hos vården. Det kan då komma fram som en del av diskussionen kring ett ärende och vi har därför svårt att kvantifiera det. Det är sällan huvudorsaken, men är inte ovanligt, säger han.
Mark Kruse, chef vid ortopeden vid Skellefteå sjukhus, poängterar att det finns möjligheter att skicka klagomål till Patientnämnden och regionernas eget försäkringsbolag Löf.
Mark Kruse är chef för ortopeden i Skellefteå, där Jessica hamnade efter olyckan. Där hon också legat på för att få hjälp.
– Det är jättetråkigt att hon känner så. Jag hoppas vi ger tillräckligt bra förklaringar till patienterna. Men det är också ofta en utmaning att förklara för patienter vad de råkat ut för. Har man dessutom hjärndimma så kan det vara ännu mer utmanande.
Han kommenterar inte det enskilda ärendet utan svarar generellt. Han förklarar att man inte brukar vänta med att förklara vad patienter har drabbats av. När diagnoserna inte ligger inom deras expertisområde så konsulterar de andra experter eller hänvisar vidare.
– Så är rutinen och brister den så gör vi en lokal avvikelse och en avvikelseutredning och det lyfts till chefläkaren.
– Rutinen är också att skriva ett hemgångsbrev där vi radar upp diagnoserna vid utskrivning. Men jag kan förstå också om alla inte alltid tar till sig det och kommer ihåg. Då är man välkommen att höra av sig till oss.
Jessica säger att hon upprepat varit i kontakt med personal på ortopeden. Hur kan det komma sig att hon inte hänvisades vidare?
– Vi hänvisar inte allt vidare. Det beror på diagnos och om det finns en behandlingsbar åtgärd. Om vi vet att det inte går att göra något åt en diagnosen så skickar vi inte vidare, säger han.
Enligt Mark Kruse är fettembolism generellt inte är något man kan göra något åt, annat än att få rehabilitering.
När det gäller de missade frakturerna påpekar han att det inte alltid är så att frakturer syns på slätröntgen i vissa lägen. Ibland ligger benen så att frakturen kan missas. Eftersom Mark Kruse inte känner till fallet vet han inte varför det dröjt med behandling för Jessicas knä.
– Ibland hittar vi skador exempelvis på brosk och menisk som inte kan förbättras med kirurgi, men då måste vi förklara varför. Om något blir bättre med kirurgi så gör vi en åtgärd.
Han påpekar åter att om patienten inte fått hjälp fastän hen borde så skrivs en avvikelse och görs en analys om frakturer missas.
När det gäller borttagning av skruvar på ett behandlingsrum så medger han att det sker, men det beror helt på vilken skruvborttagning det handlar om och vad det kräver.
– Behandlingsrummen är också en steril miljö.
Är det vanligt att skriva operationsberättelser före operationen?
– Nej, det är inte rutin. Men för att kunna spara recept och intyg i programmet måste man skriva in det i systemet och det kan man ibland göra innan. Det kan då vara ett osignerat utkast.
Jessica upplever att hon måste ligga på för att få hjälp. Hur ser du på det?
– Så ska det inte behöva vara. Vi har problem med vårdköer. Det kan jag vara ärlig med. Vi har haft många traumafall och har tvingats stryka planerade operationer. Vi håller inte alltid vårdgarantin.
Han berättar att det bland annat är 111 personer som väntar i kö för att få knäproteser och tillägger:
– Om man ligger på kan det kanske upplevas som om det tar väldigt lång tid. Får man vänta sex månader hinner man ligga på många gånger, men man är inte bortglömd, säger Mark Kruse.
Vad är patientens ansvar att ta reda på och göra och vad är vårdens ansvar?
– Det beror på hur patienten är kognitivt, vad man förstår eller inte. Men det är ett gemensamt ansvar.
Diagnos, vårdinsatser och behandlingar – vems ansvar är det?
– Det är vårdens.