"Vi älskar allt med Skellefteå," säger Adesola.
Medan debatten snurrar om potentiella köpare till Northvolt, framtiden för Europas batteriindustri, Norrlands gröna omställning och Skellefteås närmaste framtidsutsikter, är situationen för arbetare från länder utanför EU fortfarande långt ner på dagordningen.
Situationen är särskilt svår för dem som kommer från länder utanför EU, eftersom de har 90 dagar på sig att hitta ett jobb med minst 28 480 kronor i lön innan de riskerar att utvisas. Det är en jäkla utmaning.
När vi kommer hem till Adesola Oguntuyi, hennes man Akin och sonen Nathan är luften tjock av sorg. Senast jag mötte ett så trasigt hjärta var på min mammas begravning för åtta år sedan.
Adesola, 35, verkar nästan urholkad av konkursbeskedet. Både Adesola och Akin, 37, arbetar på anläggningen. Båda fruktar det värsta. Det som gör de senaste dagarna så outhärdliga är att Northvolt på sistone har fortsatt som om allt gick åt rätt håll.
– Sedan januari har alla mina kollegor på Northvolt mått mycket bättre, säger Adesola.
– Vi fick höra att vi låg bra till i produktionen och i tisdags fick vi veta att vi kunde börja boka in semesterdagar. Alla kände sig avslappnade. Men så kom beskedet på onsdagsmorgonen.
– Vi älskar allt med Skellefteå, säger Adesola.
– Människorna har varit välkomnande, området är vackert. Vi trivs oerhört bra.
Hela tiden under intervjun har Adesola kämpat med att hålla tillbaka tårarna.
– Vi har ingenting att falla tillbaka på. Vi sålde allt i Nigeria för att jag skulle kunna komma hit och läsa min master (biologi vid Högskolan i Skövde). Vi är bara ett år från att kvalificera oss för permanent uppehållstillstånd. Det är så deprimerande att vi kan förlora allt detta.
”Vi är bara ett år från att kvalificera oss för ett permanent uppehållstillstånd. Det är så deprimerande att tänka på att vi kan förlora allt detta”, säger Adesola.
Det är nu som fördämningen brister. Adesola, som klamrar sig fast vid Nathan, bara snyftar. Akin ger henne en tröstande kram och tar sedan över eftersom hans fru inte orkar fortsätta.
– Genast när vi hörde nyheten tänkte jag på min son, säger Akin.
– Som vuxna vet vi att det är så här livet fungerar ibland. Allt är inte positivt. Men att berätta för ett barn att han måste lämna en plats där han trivs, som han älskar, där han har vänner, där han har lärt sig språket. Det är fruktansvärt.
Och nu börjar Nathan, som har kramat sin tårögda mamma, också gråta. Det är en helt igenom bedrövlig scen.
Något förändras i rummet när de gråter. Plötsligt är fotografen Donna och jag inte längre bara observatörer utan vittnen, som båda försöker blinka bort de tårar som vill falla.
"Genast när vi hörde nyheten tänkte jag på min son" säger Akin.
Det här är människor som hjälplöst ser på när en lycklig, trygg och produktiv framtid slits ifrån dem. Ett liv med rika möjligheter och livslånga vänskaper. De lämnas med en djup känsla av maktlöshet då allt de har arbetat för ligger i vågskålen.
Men de har inte gett upp.
Adesola studerar just nu svenska och har nått SFI D-nivå.
– Jag kan kommunicera på svenska, säger hon.
– Men alla jobb jag har sökt kräver flytande svenska.
Adesolas arbetslivserfarenhet är imponerande.
– Jag har jobbat inom tillverkning, jag har jobbat på laboratorium, jag har jobbat som lärare.
Adesola Oguntuyi med sin man Akin och sonen Nathan, under intervjun.
Akin har en magisterexamen i riskhantering och försäkring och har arbetat inom social- och hälsovården i Storbritannien. Hans passion, säger han, är dataanalys.
Adesola och Akin säger att de båda är smarta, sociala och anpassningsbara människor som verkligen vill stanna här – bara de får en chans.
"Att berätta för ett barn att han måste lämna en plats där han trivs, som han älskar, där han har vänner, där han har lärt sig språket. Det är fruktansvärt", säger Akin.