Vi rör oss bakom kulisserna på Degermyrans avfallsanläggning. Här är området dit allt material körs från kommunens åtta återvinningscentraler.
Den största högen är för brännbart verksamhetsavfall. Dessa saker har kastats både av allmänheten och av företag.
Privatpersoner brukar rensa i förråden under sommarhalvåret och därför tog det bara drygt två månader att samla ihop högen.
– Under vintern kommer det inte alls in samma mängder, säger Tommy Marklund, enhetschef för återvinningscentraler och deponi.
Krossen går
Nu är en entreprenör från Luleå på plats med sina maskiner och ska under 14 arbetsdagar få ner högen till nästan noll.
En kross, en sikt, en grävmaskin, en lastmaskin och två personer sköter jobbet.
Det som ska skickas för bränning i Umeå får nämligen inte vara stort. Inga hela sängar, madrasser, stolar eller soffor.
Istället krossas allt ner till en maximal storlek om cirka 30 centimeter.
– Svårast är tjocka rep och gammeldags tjocka presenningar. Det går inte sönder utan kan trassla in sig, säger Tommy.
Grus siktas bort
Krosset lyfts vidare och hälls i en sikt. Där ska jord, grus, glas, betong och annat ej brännbart rensas ut.
– En del av detta kan ha varit felsorterat. Annat kommer med naturligt eftersom prylarna var av blandat material.
Renset läggs i en särskild hög och ska användas när det byggs vägar inom området.
Ändrat efter branden
Det brännbara, det man egentligen är ute efter, läggs i stora högar. Men inte lika stora som förr. Efter den stora branden i somras har avtalet med Umeå Energi ändrats. Nu får Skellefteå kommun leverera hela året, och inte bara på vintern som det var förr. Därför kommer man inte längre att ha så stora lager som i somras.
– Det är också bra för pannan i Umeå, för då kan vi leverera torrare material, säger Tommy Marklund.
Knappt har vi pratat om saken förrän en långtradare rullar in strax intill. Det är bilen som varje vardag kör till Umeå. En körning per dag, fem dagar i veckan, är resultatet av den malningsprocess som pågår.
I somras berättade Norran att Skellefteå kommun betalar för att skicka det brännbara vilket upprörde en del läsare. Men så är det.
Så ser sopberget ut - det ska ge Umeborna värme i vinter– Jajamän. Vi betalar 612 kronor per ton för att skicka detta.
Priset är något billigare än att skicka de brännbara soporna som slängs i gröna soptunnan. Det kostar 653 kronor per ton.
– Därför är vi glada om folk hellre slänger på återvinningen än att proppa gröna tunnan full, säger Tommy Marklund.
När det gäller vanliga brännbara sopor så går det två långtradare per dag till Umeå. Så totalt tre alltså med sådant som Skellefteå kommuns invånare gjort sig av med. Transporterna drar cirka tre miljoner per år.
Skulle det vara idé för Skellefteå att ha en egen panna?
– Det diskuterades på 80-talet, då handlade det om Skellefteå Krafts panna på Hedensbyn. Men det hade krävts ombyggnader, och dessutom har kraven på att rena utsläppen ökat. Det skulle nog vara en mycket dyr lösning att bränna själva, och jag har inte hört att någon lyft frågan, säger Tommy Marklund.
Säljer trä och träd
Annat som slängs, vart tar det då vägen? Vi tittar på högen av rent trä och högarna för ris/träd samt jord/gräs/löv.
– Dessa material får vi faktiskt betalt för. Det köps av firmor som hämtar, bearbetar och säljer. Det som är av trä flisas och går till industriernas värmeanläggningar. Övrigt blir jord.
En särskild hög är för impregnerat trä. Det ska krossas och brännas i Umeå, och är dyrast av allt att skicka dit eftersom det klassas som farligt avfall.
Tommy minns bränngroparna: ”Nu är det mycket bättre medvetenhet”