Ny satsning för att minska benskörhet

Eva-Britt Norberg har fått frakturer på vänsterarmen tre gånger. Först snubblade hon på en matta och slog i armbågen, sedan halkade hon på en isfläck på våren och överarmen gick rakt av. Tredje gången var det handleden som drabbades när hon skulle testa sina nya längdskidor. 

– Det påverkar vardagen mycket. Kroppen minns smärtan och man blir hämmad och ängslig. Men man får även sämre rörlighet, blir svag och inaktiv på grund av gipset, säger hon.

Efter de två sista frakturerna gjordes bentäthetsmätningar och så fick hon diagnosen osteoporos.

Katrin Lundmark trivs med att hålla igång. Första tecknet på att något inte stod rätt till var kanske att hon körde lite hårt på en rot med cykeln och fick en fruktansvärd smärta mitt på bröstbenet. Något hade gått sönder men någon läkare besökte hon inte. Barnen tryckte på om att hon skulle kolla upp hur det var med benen.

– Min mamma hade benskörhet och gick dubbelvikt mot slutet och opererade höften tre gånger. Det är klokt att gå och kolla sig om man bryter något, säger hon.

Även Katrin Lundmark fick en diagnos efter bentäthetsmätning. Båda har fått behandling med läkemedel mot osteoporos via dropp en gång per år. 

– Det fungerade bra. Jag gjorde det på hälsocentralen och det tog någon timme, säger Eva-Britt Norberg.

Förutom det ska hon äta D-vitamin. Hon hade önskat att det delades ut lite levnadsråd också, kanske någon broschyr, om vad man själv kan göra för att motverka urkalkningen.

– Det vore bra för många. Nu har jag skaffat mig information själv, delvis har jag kunskap via min profession. Jag vet att det är bra att hålla sig i rörelse och belasta skelettet för att förebygga problemen. Så är det viktigt att inte röka och få medicin tidigt.

Eva-Britt avslöjar att hon brukar nyttja tråkiga reklampauser vid tv:n till att studsa lite. 

– Stötarna är bra för skelettet.

Katrin, som fortfarande är yrkesverksam, skulle helst slippa vara ansiktet utåt för osteoporos. Sin aktiva livsstil vill hon inte vara utan.

– Jag vill inte tänka att jag är gammal och skör. Jag vill kunna åka skidor utan att behöva vara rädd för att ramla, säger hon.

Hon tillägger:

– Men jag åker ändå. Jag har tyckt om att cykla, men måste försöka vara lite klok för jag är väl lite klumpig och ivrig ibland, säger Katrin Lundmark och skrattar.

– Samtidigt, om man åker skidor och faller så kanske man inte kan åka på en månad, tillägger hon.

Eva-Britt säger att hon rör sig mycket men går med spark och har brodd på skorna för säkerhets skull vid halka.

De känner många andra som har samma problem.

– Bara i stickjuntan är det tre stycken i samma ålder som har osteoporos, säger Eva-Britt Norberg.

Båda är tacksamma över behandlingen och att så många får möjlighet till det.

– Det är viktigt att fortsätta tro på sin kropp och att gilla sin kropp, säger Katrin Lundmark.

Nu ska vården bli ännu bättre på att fånga upp dem som riskerar problem. Strax före jul startade regionen ett arbete för att minska benskörhet hos befolkningen, vilket som nämnts är ett mycket vanligt problem. 

– Ju äldre vi blir, desto fler frakturer hinner vi få. Men det här området har tyvärr varit styvmoderligt behandlat, säger Johannes Norberg, specialistläkare i geriatrik.

Benbrotten kan förkorta livet och de kostar också mycket. Höftfrakturer är en av de vanligaste frakturerna och de måste enligt Johannes Norberg alltid opereras. 

– Det kräver sjukhusvård en tid och det kostar flera hundra tusen kronor. Men det är bara de direkta vårdkostnaderna. Många får problem att gå och behöver rullstol eller gånghjälpmedel, hemtjänst och kanske korttidsboende, säger han.

Dessutom avlider 40 procent av de som drabbas av höftfrakturer inom tre år.

– Kan man skjuta på de här problemen är mycket vunnet, säger Johannes Norberg.

Förutom höftfrakturer är det vanligt med handledsfrakturer, överarmsfrakturer, bäckenfrakturer och kotkompressioner.

Det senare innebär att man kan bli kortare och få svår ryggsmärta.

Varje år drabbas cirka 2 000 personer i Västerbotten av detta. Det blir alltså en ansenlig kostnad för samhället.

Och problemen drabbar inte bara 80-plussare. De kan starta betydligt tidigare.

– Det kan ske även i 25– 30-årsåldern. Men då beror det exempelvis på ätstörning eller annan sjukdom. Vi utreder det noga om man är under 50 år. Fallrisken är dock mindre då och därmed orsakas färre frakturer.

Han berättar att man även kan drabbas av graviditetsrelaterad osteoporos, men att det är sällsynt.

Nu ska vården alltså bli bättre på att upptäcka och förhindra ytterligare fall från 50 års ålder. Det är ungefär då som den åldersrelaterade benskörheten kan debutera.

Region Västerbotten har därför börjat följa ett program som heter Frakturkedjan. Personer som kommer till sjukvården efter att ha ramlat i samma plan, kanske snubblat eller stött i något och brutit sig, följs upp på ett speciellt sätt. Det ska minska risken för att få fler frakturer.

– Varannan som fått en benskörhetsfraktur får det igen och varannan av dessa frakturer kan förhindras med behandling, säger Johannes Norberg.

Nytt är att det görs en bedömning av frakturrisken. De som fått frakturen hamnar i ett register och får ett frågeformulär om de vill delta och får även svara på frågor. Därefter beräknas frakturrisken. Det kan leda till att en del av dessa personer också får göra en bentäthetsmätning. 

De som har hög risk för fler frakturer får remiss till hälsocentralen. Där får man komma överens om en behandling via primärvården, exempelvis att ta läkemedel som bromsar nedbrytningen av ben.

– Ungefär 20 procent av dem över 50 år, som kommer in med sådana frakturer, får därefter behandling med benskörhetsläkemedel. Siffran borde vara minst det dubbla. Man kan jämföra det med att personer som fått stroke eller hjärtinfarkt får förebyggande medicin, säger Johannes Norberg.

Rent praktiskt sköts programmet av en osteoporoskoordinator i Skellefteå och en i Umeå.

Det här blir ett sätt att komma åt dagens brist på förebyggande behandling hos patienter.

– Unga och friska kan bekymra sig för benskörhet, men de som är 80 plus är dessvärre inte så bekymrade och risken uppmärksammas inte. De som är intresserade får också mest behandling. Vi vill komma åt de som har störst risk för fler frakturer, äldre med tidigare fraktur.