Polaroidbilderna är minst 30 år gamla. Krister har tagit dem själv, varenda en.
Nåå, var finns det där diplomet någonstans? Har han satt upp det på väggen?
- Nä, alla ramar är upptagna, muttrar Krister.
Sedan reser han sig ur stolen, går fram till en hurts och börjar rota runt i en låda. Lite mera mutter och så:
- Här är det, deklarerar diplomets innehavare med ett litet stänk av stolthet i rösten och langar fram ett imponerande stort papper med snirkliga bokstäver på.
Detta är det synliga beviset på att denne man numera kan sätta en officiell kvalitetsstämpel på sitt arbete. Det är nämligen det ett gesällbrev är, en garanti för att innehavaren verkligen kan sina saker.
Efter 40 år i branschen så är det ju självklart att Krister gör just det, så hur kommer det sig att han skaffade gesällbrev? Nu när 60-strecket är passerat för inte särskilt länge sedan.
- Det var ju så enkelt, bara att fylla i en blankett och skicka in. Fast det kostade lite förstås, en tusenlapp eller så, men jag blev bjuden på lunch också.
Berlin.
New York.
Tokyo.
Hör upp alla yrkesfotografer med eller utan egen firma. Nu när Svenska Fotografers Förbund och Sveriges Hantverksråd kommit överens om att återuppta den gamla traditionen med gesällbrev för fotografer (det lär vara 25 år sedan sist) så finns det en praktisk, tillfällig lucka i regelverket. Luckan hålls öppen fram till den 31 december och innebär att den som kan bevisa att hen har minst tio år i yrket kan ansöka om att bli gesäll utan att utföra några praktiska prov.
Kul grej, tyckte Krister, vars arbetsrum är belamrat med kameror, fotopapper, kopiatorer, rullbord och diverse andra bord. Tiden på jobbet ägnar han mestadels åt att ta hand om andras bilder; kopiera, arkivera, förstora och bildbehandla i all oändlighet.
"Det var ju så enkelt, bara att fylla i en blankett och skicka in."
Det mesta av fotograferandet äger rum på fritiden numera. Han har en viss faiblesse för julbelysningar (särskilt dem som inte blev så lyckade), har en ny utställning på gång och har just fått ett stipendium för att få tid att sitta och jobba med de egna bilderna som samlats på hårddisken. Har alltid en kamera med sig, för de bästa motiven är alltid de oväntade.
Alla kan ta kort nuförtiden, men en fotograf tar bilder. Fråga vilken yrkesverksam "plåtslagare" som helst, med eller utan gesällbrev på fickan. Bildsinnet, det är det som är hela skillnaden. Fotografen ser det ingen annan ser, särskilt efteråt, när bilderna gås igenom på kamerans display.