I normala fall, när corona inte härjar, besöker Carina salongen cirka två gånger i månaden. Ibland med maken Daniel men oftare med någon av hennes assistenter. Hon är allätare av kultur och ser både teater och konserter.
Men platsen för rullstolarna har varit för trång och Carina har ofta känt sig som en bromskloss, exempelvis när någon annan på raden måste gå ut under föreställningen.
– Det är så trist när man som rullstolsburen ska känna sig i vägen och avvikande. Jag skulle vilja att man bara får smälta in, säger hon.
Till slut blev paret Steinwall less på situationen och vände sig till kommunens tillgänglighetsrådgivare, som i sin tur tog kontakt med support och lokaler, som förvaltar byggnaden. Även kulturförvaltningen var inblandad eftersom de hyr Nordanå och måste vara beställare.
Men trots att flera instanser var inblandade gick frågan snabbt genom byråkratin, och nu i vår görs en smärre ombyggnad.
– Det har tagits bort tre stolar på varje sida, så totalt sex platser försvann. I gengäld kommer nu fyra rullstolar in vid behov, två på varje sida, säger Mikke Ejrevi, avdelningschef för kultur och bibliotek.
Nu fattas någon form av fallskydd där stolarna försvann, och det diskuteras en lösning där stolarna tillfälligt går montera tillbaka vid behov.
Daniel Steinwall ville tipsa om den här förbättringen, och även peppa andra att säga till när något kan förbättras. Så det ordnades ett studiebesök tillsammans med Mikke Ejrevi.
– Oj, så fint, utbrister Carina när hon rullar in till sin invanda plats där det nu finns betydligt mer yta.
– Jo, det blev bra. Jag är glad att ni hörde av er, jag kände inte till att det här varit ett problem, säger Mikke.
– Alla ska känna sig välkomna på Nordanå, och jag är glad att vi kunde förbättra tillgängligheten så snabbt, fortsätter han.
Carina säger att flera av hennes rullstolsburna bekanta har undrat hur hennes intresse kan komma sig. "Dit far jag aldrig" har folk sagt och då menat att det varit svårtillgängligt på Nordanå.
– Det här handlar inte bara om rullstolar utan även rollatorer. Du ska inte behöva lämna rollatorn nere vid ytterdörren om du har väldigt svårt för att gå, tillägger Daniel.
Paret Steinwall känner sig nöjda över att ha åstadkommit ännu en förändring. De är båda mycket engagerade i frågor om tillgänglighet.
Sedan Carina blev beroende av rullstol har hon märkt mycket som hon inte var medveten om förut.
– En del beror på obetänksamhet. Dörröppnare kan vara blockerade av sopar eller askfat. Folk som inte behöver dem ser dem kanske inte. Där behövs information och utbildning.
– Men jag har tyvärr också varit med om ren diskriminering. Folk pratar med mig som om jag vore förståndshandikappad, eller pratar över huvudet med mina assistenter istället för med mig. Jag har blir klappad på huvudet inte bara bildligt talat utan även fysiskt. Det känns jättekränkande.
Paret kände att de behövde kunskap och de läste tillsmammans handikappvetenskap A och B-kurs på högskola.
Nu är de mycket engagerade i en rörelse som heter "Independent living", och Carina har sina assistenter anställda genom dem.
– Synsättet är att miljöer och byggnader ska fungera för alla. Du ska inte behöva känna dig avvikande och behöva hjälp.
Oavsett kroppsliga olikheter så ska man inte vara hindrad i det man vill göra. Inte funktionshindrad alltså.