Peder Jonson. Foto: Ulf Johansson.
Åren före pensioneringen var Peder Jonson domprost, vilket är snäppet under biskopen. Man hoppar bland annat in som biskopens vikarie.
Där före var han kyrkoherde i flera församlingar.
Han fick frågan om vikariatet i Burträsk-Lövånger då det nybildade pastoratet har en sjukskriven chef.
Peder Jonson har jobbat mycket med organisation i stiftet. Han tog initiativ till sammanslagningen av Piteå landsförsamling och stadsförsamling. Därför passade det bra att han nu från insidan får genomföra alla fördelar som pastoraten sägs innebära.
– Det handlar om att få enheter som blir bärkraftiga. Både ekonomiskt och i antal medlemmar. Kyrkan är ju för alla i hela Sverige. Vi ska även täcka glesbygden och kan inte slopa något område för att det är dyrt i drift.
När vi träffar honom har vi fördomsfulla journalister väntat oss en prästklädd människa. Nästen besviket konstaterar vi att han kommer att se ut som en vanlig snubbe på bild.
– Jag gillar inte prästkläder i det vardagliga jobbet, säger Peder, iklädd behaglig huvtröja. Det finns heller inget påbud att man ska ha det. Inte ens lilla prästkragen behövs.
Skojfrisk är han också, det får vi prov på redan när vi ringer och bokar mötet.
Man kan tro att han hellre hade njutit av tiden som pensionär. Nu veckopendlar han från Piteå till Burträsk där han har ett tillfälligt boende. Vikariatet sträcker sig till nyår.
Arbetstiden är 80 procent. Han finns 1,5 dagar i veckan på kontoret i Lövånger och resten i Burträsk.
– Men jag hade inte slagit mig till ro som pensionär, förklarar han. Istället driver jag ett bolag för organisationsutveckling. De flesta kunder är vanliga företag, men jag har en del uppdrag åt kyrkan.
Ett av uppdragen är att arbeta vidare med bildande av pastorat, eftersom flera församlingar står utanför. De har nu dispens att få vara egna, men den räcker inte för evigt.
– Jag deltar i arbetet med att sy ihop en lösning för Arvidsjaur och Arjeplog som jag hoppas ska gillas av alla, avslöjar han.
Peder Jonson växte upp i Luleå och Norrfjärden. Han utbildade sig till elektriker därefter fritidspedagog, men arbetade inte i något av yrkena. Istället sökte han sig till Uppsala universitet för teologiska studier.
Arbetat har han främst gjort i Norrbotten, förutom några utflykter i sjömanskyrkan samt några år i Spanien. Karriären avslutades som kyrkoherde i Öjebyn samt domprost i Luleå.
Vi går över till kyrkan för att ta bilder.
– Visst är den fin, säger Peder, om kyrkan som byggdes på 1940-talet då den gamla hade brunnit.
– Den är också en av de största i hela stiftet. Det är tillåtet att ta in 900 personer, det är mer än Luleå domkyrka, där jag predikat många gånger.
Från att ha jobbat med övergripande frågor i stiftet är han alltså tillbaka på gräsrotsnivå.
– Det trivs jag alldeles utmärkt med.
Jag gillar inte prästkläder i det vardagliga jobbet.
Tillfällig hemmaplan Peder Jonson i en av stiftets största kyrkor, den finns i Burträsk. Foto: Ulf Johansson.