Lägg en sula på parketten och njut av sällskapet. Dans är nyttigt, det säger alla
Inget går upp emot gediget historiskt kunnande. Därför kan undertecknad berätta att inträdesavgiften har stigit något sedan sist, med tio kronor. År 2010, då motionsdansen fortfarande höll till på Folkets hus i Bureå, då kostade det 30 kronor per person. Nu är det uppe i 40. Allting har ju blivit dyrare, även lokalhyran.
Martin Ågren från Byske är här varje vecka.
Karin Karlsson vaktar inte bara entrén. Hon bidrar också med glada tillrop.
Kärt särbopar som möttes på en blinddejt - Skelleftebon Hjördis Pettersson och Åke Kastell från Altersbruk.
Kassettjockeyn Sören Engdahl ser till att det blir snabba byten mellan låtarna.
Ulla Olofsson från Skelleftehamn fann sin särbo på dans.
De har åkt ända från Kålaboda, Joel Sehlstedt och hans fru Gun.
Viktigast av allt - förutom dansskor förstås - det är fikaväskan. Den får inte glömmas kvar därhemma.
Dansbandsmusiken sveper runt med sitt sköna gung. Varje onsdag bjuds det upp till motionsdans i Örvikens Folkets hus.
Damen som satt med kassaskrinet då och som sitter med kassaskrinet nu, hon är ändå en och densamma. Det var Karin Karlsson och Stig Jonsson (som inte här just denna dag) som drog igång danserna våren 2010.
- Det var för att få igång folket, förklarar Karin. Vi tyckte att de daglediga behövde ha något kul att göra.
Så småningom blev Folkets hus i Bureå privatägt och danserna flyttade till Folkets hus i Örviken istället. Fast det är ändå mycket som är sig likt, karamellerna till exempel. De finns i en skål innanför dörren så det är bara att norpa åt sig försäkrar Karin.
- Jag köpte tio kilo innan vi startade i januari. Det är inte slut än, men snart.
"Jag köpte tio kilo innan vi startade i januari. Det är inte slut än, men snart."
En annan byggnad i en annan trakt, men mannen som svarar för dansbandsmusiken är densamme nu som då. Sören Engdahl har hunnit bli 77 och gör som han alltid har gjort. Han spelar sina kassettband. Visst har det varit tal om att han skulle ge sig på lite modernare grejer också - typ Spotify och spellistor och sån´t där ni vet - men det har liksom aldrig blivit av. Istället sitter Sören uppe på scenen med sin kassettbandspelare och sina kassettband som det är mycket god ordning på. Den som bara är det allra minsta nostalgiskt lagd blir nästan tårögd av att höra de distinkta knäppar som uppstår när locket på ett kassettfodral i hårdplast först öppnas och sedan stängs igen.
Den som en gång har kommit hit, den har så lätt att bli kvar. Motionsdansens publik är inte bara trogen, den låter inte åren hejda sina foxtrotsteg.
Några är närmare 90 år, avslöjar Karin innan det är dags för även henne att sväva ut till dagens första Donnezlåt.
Det är gott om damer, inte lika gott om herrar. Så är det överallt där det dansas och det är inget konstigt med det. Damerna är alltid flest. Det betyder å andra sidan inte att romantiken lyser med sin frånvaro, oh nejdå, inte alls. Det är här den verkligen kan blomma upp på allvar. Lita på det och lita på Ulla Olofsson från Skelleftehamn som kom hit med en väninna för ett par år sedan.
Vi var båda änkor då och här på dansen träffade vi varsin särbo.
"Vi var båda änkor då och här på dansen träffade vi varsin särbo."
Att tycke uppstår på dansgolvet är en genuin klassiker, ett faktum som kan beläggas i otaliga historier om hur tvenne hjärtan har mötts en gång. Dessutom kan känslorna flamma upp på andra ställen med.
Hjördis Pettersson, som har paljetter på tröjan, hugger tag i Åke Kastell "som är så präktig och snäll" (fint rim, han har kommit på det själv) och drar honom intill sig i ett fast grepp.
- En väninna hade ordnat en blinddejt åt oss på PRO:s mannekänguppvisning på Piteå Stadshotell, berättar Hjördis och strålar med hela ansiktet.
- I maj är det ett år sedan.
Att hon bor i Skellefteå och han i Altersbruk har ingen betydelse. Särbor är de likafullt.
Glöm det geografiska avståndet. Motionsdanserna lockar folk från både Kålaboda (dit är det 4,6 mil enkel väg, upplyser Joel och Gun Sehlstedt), Byske, Malå, Piteå och en massa andra ställen. Var dansarna än har sin hemvist så möts de alla av samma glada tillrop från Karin Karlsson där hon sitter med ett par kassar värmande stjärtlappar för utlåning till frusna bakdelar:
- Hej och välkomna!
- Hej och välkommen, dig var det länge sedan jag såg, säger Karin till Rolf Persson från Finnträsk som just snört på sig dansskorna.
- Jo, det är fyra år sedan sist, svarar han.
En stund senare bjuder Rolf upp Norrans reporter som, trots att det är äkta rågummi i skosulorna, ändå lyckas få till ett någorlunda acceptabelt glidande tack vare vaxspånet som de förtänksamma dansarrangörerna preparerat golvet med i förväg.
"Vad säger du? säger reportern till sin kavaljer, "är det verkligen fyra år sedan du var här sist?"
"Det är fyra år sedan jag dansade senast", förtydligar Rolf, "jag har haft en hjärtinfarkt, men nu tänkte jag prova på det här igen. Dans är ju friskvård sägs det."