Lena Pettersson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken. Foto: Ulf Johansson.
Hon håller med personalen om att det fortfarande finns ett högt vårdtryck.
– Vi belastas främst av extra vak. Dels de som riskerar att skada sig själva och de som behöver vak i samband med måltider. Vi är i ett kärvt läge med hård vårdtyngd och det är svårt att rekrytera personal. Men det går ju inte hur länge som helst. Personalen måste få perioder av vila, och det har inte dykt upp på väldigt länge. Vi måste hitta andra lösningar, säger hon.
Hon passar på att berömma personalen för det jobb de gör.
– Det är roligt att se att samarbetsviljan finns och att de hela tiden ser till patienternas bästa. Jag förstår att man kan bli kritisk när man är i en sådan situation, men vi försöker förstå och göra det vi kan. Det känns inte behagligt för oss heller och det sliter på oss alla.
Personalen berättar att det arbetar personer som saknar vårdutbildning. Hur ser du på det?
– En sak som görs på många kliniker är att man anställer så kallad servicepersonal som avlastar vårdpersonal med praktiska uppgifter så att tid kan frigöras till vårdarbete. De kan till exempel arbeta i avdelningarnas kök. Vi har också en ambition att ha sådan personal anställd. Vi använder då vår ordinarie personal på bästa sätt till kvalificerade vårduppgifter.
Finns det de som arbetar med vårduppgifter som saknar utbildning?
– I första läget söker vi alltid personal med adekvat utbildning. När det inte går så så går vi efter personlig lämplighet. De arbetar då i allmänhet som timvikarier och är då inte kontaktpersoner gentemot patienter. Det är inget önskvärt läge och vi vill inte ha det så, men vi måste klara av vården. Det finns sådana som har varit här ett tag och gör ett bra jobb. De har ett intresse av att jobba inom psykiatrin och ibland väljer de att utbilda sig och det är ju jättekul. Men vi strävar ju efter att anställa utbildade.
En i personalen säger att de inte tycker att det är patientsäkert, vad har du för kommentar till det?
– Vi kan ju aldrig släppa på patientsäkerheten, men vi tangerar ju gränsen ibland. Vi funderar alltid på hur vi kan få ihop det, men det betyder inte att det är lätt. Men vi gör allt vi kan och tar hand om de som behöver det.
Vilka åtgärder har ni vidtagit för att lätta på bördan för de anställda?
– Vi har stängt de flesta överbeläggningsplatserna, men vi har även gjort en schemaöversyn för att se så att vi har täckning när vi mest behöver det. Vi skickar patienter vidare till andra vårdinrättningar. Dels för att de ska få rätt hjälp med sitt bekymmer och dels för att vi ska få det rimligt. Vi försöker anställa fler på fasta schemarader. Vi arbetar också med att införa en bedömningsgrupp så att alla patienter ska komma in samma väg, få ett bra bemötande och få välanpassad behandling. De ska hamna rätt och det ska sätta stopp för en del av inläggningarna.
Personalen pratar om att ni borde se över att stänga en avdelning. Hur ser du på det?
– Det skulle i så fall vara om vi inte alls fick ihop bemanningen. Vi vill ogärna stänga platserna eftersom det finns ett sådant hårt vårdtryck.
Det är inget önskvärt läge och vi vill inte ha det så, men vi måste klara av vården.