Titel: Människan är ett känsligt djur
Författare: Rafael Donner
Förlag: Förlaget
När vi förstår vad tiden är, börjar vi ana att livet är begränsat. Något som successivt förstärks när anhöriga och vänner börjar bli sjuka och dör bort.
Människor över hela vårt klot kan tala olika språk och leva under de mest skilda betingelser, men tiden undgår ingen. Dessutom det enda vi lyckats dela upp enligt en universell skala av minuter, timmar och år.
Rafael Donners bok "Människan är ett känsligt djur" inleds på ett sjukhus, där hans mångfaldigt mera kända pappa ska genomgå en allvarlig operation. Fadern, Jörn, har övertalat sonen att filma situationen. Kanske något att kunna bifoga alla dennes övriga offentliga kvarlåtenskaper inom kulturen, politiken, affärslivet, privatlivet; you name it.
Fadern överlever. Stretar vidare på sitt sätt. Vart filmen tar vägen är oklart. Däremot blir situationen upptakten till den 27-årige sonens debutbok – vid den tidpunkten hade pappan redan gett ut sju.
Men kanske är kvalitet i detta fall bättre än kvantitet. Hursomhelst vill jag flagga för en intressant läsupplevelse.
Fylld av fyndiga, konkreta iakttagelser på teman som ensamhet, självsäkerhet, skam, könsroller, ignorans, egoism och många andra tillstånd som vi alla kan relatera till, oavsett ålder.
För mig är kriteriet på en bra bok ofta hur den sätter i gång den egna tankeverksamheten och ibland även skrivlustan. I det avseendet får "Människan är en känsligt djur" högsta betyg.
Stefan Holmberg
Titel: Över gränsen
Författare: Val McDermid (översättning: Len Karlin)
Förlag: Alfabeta
Tåtarna är många i ”Över gränsen”, Val McDermids fjärde deckare med centralgestalten Karen Pirie som nitisk och oförvägen kriminalare. Hon är som en terrier, sliter och drar och ger inte upp trots chefernas försök att slå henne på fingrarna och hota med förflyttning. Uppifrån ogillas ”Karen jävla Pirie” just för sina framgångar som pressen uppmärksammar. Det får andra kollegor att blekna. Dessutom kostar insatserna pengar.
Karen jobbar med gamla mord. Ett sådant fall dyker upp när en påverkad tonåring kraschar med en stulen bil. Hans dna stämmer märkligt nog med det som hittades när en hårfrisörska sexmördares tjugo år tidigare. Förövaren togs aldrig fast.
Forskningarna leder vidare till en flygplanssprängning, också det för länge sedan, och här hittar Karen Pirie kopplingar till ett nutida dödsfall, en man som hittas på en parkbänk och vars frånfälle bekvämt nog antagits vara självmord.
Det hela är inte så rörigt som det låter, upplägget är smart, det är klass på turerna när vi får följa den tjuriga Karen Piries idoga stångande mot alla hinder som dyker upp när hon rufsig och i skrynklig byxdress vågar sätta sig upp mot överheten. Gamla bortglömda bekantskaper som sitter på just de kunskaper som hon behöver för att komma vidare dammas av, här kombineras nytta med nöje.
Intrigerna är späckade i denna kompakta, smarta och mycket läsvärda thriller, Val McDermids trettionde roman!
Inger Lundqvist
Titel: Förlåten
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedts
Agnes Lidbecks debutroman ”Finna sig” (2017), som blev lovordad för sitt avskalade språk, handlade om hur konventionen medverkar till att kvinnor blir fast i en självuppoffrande roll genom hela livet.
I ”Förlåten” handlar det om syskonskap och låsningen vid de roller som vi tilldelats i familjen. Ellen är den lyckade, rationella och intellektuellt begåvade systern som arbetar på finansmarknaden. Maria är den lite slarviga men omsorgstagande systern som arbetar på ett boende. Hon är ensamstående mamma till en pojke, Ellen har inga barn. De har dålig kontakt med varandra, men när pappan dör tvingas de dödstäda det nedärvda sommarstället i skärgården.
De irriterar sig konstant på varandra. Dialogerna är fulla av undertexter, martyrskap från Marias sida och överlägsenhet från Ellens. I takt med att soppåsarna fylls kommer också minnen från barndomen upp till ytan. Ellen som varit pappans favorit, halvbrodern som hängde sig, men också farmors pyssel i trädgården och lata dagars dopp från bryggan. Det blir ändå lite tjatigt att läsa om systrarna, de kommer inte många millimeter närmare varandra. "Förlåt" är ordet som kunde ha sagts och någon förlåt lyfts inte bort även om man tassar runt släktens hemligheter. Visst är det välskrivet, men genom att karaktärisera syskonen som oförenliga motpoler blir berättelsen stillastående.
Maria Eriksson