William Spetz kliver in på scenen med en vit urna, stadigt i ena handen. Där inne vilar mormor Ulla, som 2015 somnade in efter en slitsam kamp mot lungsjukdomen kol. Hon var hans bästa vän, extraförälder och lät honom alltid få halva sockerbiten. Och nu finns hon inte längre.
"Mormor, det känns som att vi inte är klara med varandra. Vi behöver en sista kväll", säger han och sedan fylls scenen under 90 minuter av känslosamt vibrerande minnen, kärleksfull humor och påtaglig sorg.
"Mormor jag vet att du är i himlen nu, men har du tid en timme?" är William Spetz första steg in i högstadiet, hans sommardagar i stugan utanför Piteå och ögonblicket hans föräldrar berättade om sin skilsmässa. Men framför allt är det en berättelse om Ulla Markström och vad hon betydde för honom.
Han är ensam på scenen, spelar alla roller själv och hoppar mellan tonårstid, nutid och samtal på bred västerbottniska. Han är 21 år gammal och har redan rört sig bort från att endast existera i korta klipp på Youtube. Det är svårt att tänka sig att "Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?" är hans första scenföreställning, för om det är någonstans Spetz hör hemma är det just på en scen. Ibland blir växlingarna mellan stökig humor och blåsvart allvar lite för tvära, men vad gör det när hela känslospektrat levereras med ett helt igenom personligt och genuint uttryck?
William Spetz tecknar en bild av ett sjukdomsförlopp som tillåts vara mer än tårar. Det är glatt och vemodigt, ballader och dansmusik. Det är allvaret och det allra högsta gapskrattet samtidigt.
I föreställningens slutminuter sker något i den fullsatta salongen. Gamla filmer på mormor Ulla flimrar på skärmen samtidigt som hennes barnbarn sjunger. Gåshuden sprider sig längs bänkraderna, och när ridån går ner står hela publiken upp och applåderar – med tårar på kinderna.