Efteråt. Efter vågen ligger det mycket bråte vid Kata Beach. Foto: Julia Ivansson
”Dagen efter”: Måndag den 27 december, 2004
”Benka och "storbarna" hämtade sina kameror och gick ner mot stranden. De stod dar ett tag och tittade ut tillsammans med massor av andra människor. Efter ett tag hörde de: 'RUN! RUN!" och folk vände sig om och skrek allt vad de orkade. Folk trängdes på gatan for att ta sig fram medan vattnet jagade dem upp på gatan. Folk ramlade, mopeder flöt, affärer och restauranger förstördes och allt blev kaos. Efter ett tag fick vi av hotellpersonalen veta att vi skulle evakueras till ett hotell högre upp på ön. Efter ca 2 timmar där fick vi återigen evakueras högre upp. Nu visste man att det hade varit en jordbävning i Indonesien och att det fanns risk för efterskalv och nya flodvågor. På det nya stället tillbringade vi ca 5 timmar. Hotellpersonalen sverade oss med vatten, frukt, mackor, osv. Klockan 18.00 fick vi återvända till hotellet. Vi tittade på CNN och såg all förödelse. Många människor hade försvunnit och flera hade förlorat sina nära och kära. Många hjältar finns i denna stad. Vi träffade en tjej som var i vattnet när första vågen kom. Hon fastande under en palm, men fyra hjältar drog loss henne och förde henne upp på säker mark! Thailandarna är OTROLIGT tappra och positiva människor. De gator som igår var täckta av glas och prylar är idag uppstädade.”
”Det är stabilare nu”: Tisdag den 28 december, 2004
”De bilder som vi själva ser via CNN är kusliga, och är inte en bild på hur vi har det har i Kata. Vissa butiker har öppnat nu igen, och folk verkar ha återfatt ett visst lugn igen. Några av dem som bor på hotellet vill hem, men kan inte åka da det verkar fullt på alla plan till Sverige. Tydligen så kommer det nu inga nya turister till Thailand, utan planen går nästan tomma hit ner och fyllda hem till Sverige.”
”Tack alla som säger hej”: Onsdag den 29 december, 2004
”Nu verkar det bestämt att vi skall hem på Fredag. Vi kommer att flyga kl. 13.00 lokal tid, och landa pa Arlanda kl. 22.30 på Fredag kväll. Vart flyg till Skellefteå går dagen därpå vid lunchtid. Vi har det bra, men det känns ändå bra att komma hem igen efter allt som hänt. Resten av tiden har vi blivit instruerade att hålla oss i närheten av vart hotell, vilket samtliga även verkar göra. Det är nämligen ratt ont om lediga solstolar vid poolen. Ryktet säger att man nu på morgonen hittat 4 nya döda på den strand som vi brukade bada på. Sa att bada där känns inte speciellt lockande, och dessutom lite respektlöst. Tack alla Ni som hör av Er, det betyder mycket for hela familjen. Vi ses snart.”
”Sista dagen på Kata Beach”: Torsdag den 30 december, 2004
”Det här är vår sista dag på Kata Beach. Känslorna är väldigt blandade. Vi börjar mer och mer greppa vad det är som hänt, men ändå inte. Vi förstår att vi de sista dagarna efter tsunamin har levt som i en skyddad oas vid vårt hotell. Alla på vårt hotell har klarat sig, alla Deturs (vårt resebolag) guider är i livet. Men verkligheten tränger på mer och mer, ju fler människor man träffar utanför hotellet som är drabbade på ett eller annat sätt och reportagen i svenska tidningar som vi läser på nätet. När vi träffade vår guide i går kväll, var det inte samma tjej som hämtade oss på flygplatsen. Hon var mycket tagen och blek och hade i stort sett inte sovit sedan i söndags. Alla guider oavsett resebolag hjälper och stöttar varandra, tar hand om skadade, tar kontakt med anhöriga, tillbringar mycket av sin tid på sjukhusen, tar emot många döda kroppar... Den kvinnliga taxichaffor som vi träffade i går, berättade att hennes grannar, en familj på sex personer, är döda "det är sa tomt och mörkt där”. Vi pratade ocksa om hur framtiden här i Thailand kommer att se ut. Hon och hennes man är taxichaufförer båda två jobbar från tio på morgonen till elva på kvällen, har två barn 9 och 11 ar. Vad ska dom försörja sig pa... Ön töms på turister. Att pruta har vi slutat med sen i söndags, vi ger hellre mer än dom begär, detta vänliga leende serviceinriktade folk... Som sagt, känslorna är väldigt blandade, men den dominerande känslan är glädje och en ödmjuk tacksamhet över att vi är en hel familj som får följas tillbaka till Sverige. Tack för att Ni har funnits med!”