Minuter efter den utsatta tiden fyller en mörk trailerröst torgscenen. Redan i den mytiska inramningen sätter Magnus Uggla tonen för fredagskvällens spelning – publiken är på helspänn, redo att följa varenda ton.
Och så blir det. När han kliver ut på scenen till tonerna av "Värsta grymma tjejen" är allsången ett faktum och även om den dämpas i perioder så finns den ändå där konstant, genom hela spelningen. Sedan första albumet släpptes 1975 har Uggla hunnit skapa ett pärlband av sönderälskare låtar, låtar som de flesta kan sjunga med i utan att veta riktigt hur det gick till. Vem har inte lyssnat på kille-med-gitarr som försökt spela "Trubaduren"? Eller sett hur en äldre släkting fått feeling till "Dansa aldrig nykter"? Men det Uggla bjuder på är långt mycket mer än bara en kavalkad av färgstarka hits – det är riv, fest, välplacerade vackra ballader och stämning som får publiken att kippa efter andan av pepp.
Det pratas ibland om E-Type som Stadsfestens okrönte kung, men är det inte dags att han abdikerar? Uggla är redo att ta över.