Mannens kropp hittades nästan 10 månader senare, i Skellefteälven vid timmerbron vid Kvistforsens kraftverk i Skellefteå, av flottningsarbetarna Alvar Granlund och Ander Söderström.
Polisen gjorde en analys och drog slutsatsen att kroppen hade körts dit på kvällen den 16:e oktober 1966 och sedan dumpats.
Det var på morgonen den 17 oktober som en granne till Axel Andersson undrade varför han inte syntes till. Han var känd för att vara i farten tidigt och vid 12.10 gjorde grannen en anmälan till Umepolisen.
Polisen var på plats 35 minuter senare. Polisassistenten Harald Johansson skrev i sin rapport: ”Vid ankomsten till Anderssons gård hade polismännen sett blodfläckar på farstubron och en blodpöl i gräset intill brons vänstra sida. Vidare hade de iakttagit spår efter något föremål som släpats i gräset mellan mangårdsbyggnaden och ekonomibyggnaden”.
Polisen drog slutsatsen att det rörde sig om ett grovt våldsbrott. Dels på grund av blodfläckarna och dels för att Axel inte hade någon anledning att försvinna.
Kvarlämnade tofflor
Axel Andersson var känd på orten. Han var välbärgad och försörjde sig på att köpa potatis från odlare i Umetrakten och sälja den vidare. Han hade bott ensam i huset i Stöcksjö sedan hans fru avled 1964. Under 1965 blev han utsatt för inbrott två gånger.
Bilden av hans sista dag i livet tecknades snabbt med hjälp av dörrknackning i området och förhör med grannar.
Vid 19-tiden den 16 oktober observerade en granne att det lyste som av en tv-skärm inne i Axels hus. Vid 20.30 såg en annan granne hur en ljus bil med släckta lyktor lämnade Axels gårdsplan i riktning mot E 4 vid 20.30. Efter cirka 30 meter tändes bilens belysning.
Under platsundersökningen på Axel Anderssons gård så fann man hans kvarlämnade tofflor på bron. Där fanns även spår av blod. Det fanns ett släpspår med blod i slutet som fick polisen att tro att kroppen hade släpats genom gräset till en bil som stod vid ladugården.
Två dagar efter Umepolisen hade besökt platsen första gången kom Riksmordkommissionen till platsen. Som mest jobbade cirka 30 poliser med utredningen.
Platsundersökningen visade att inget hade stulits.
– Det gicks igenom noggrant, till exempel både kassaskåpet och bokföringen. Vi tittade dessutom bland annat efter om han hade strukit under några namn i telefonkatalogen, berättade Åke Axelsson, kriminalkommissarie, till Norran 1991 när det hade gått 25 år sedan mordet.
Många med anknytning till Stöcksjö
Polisen finkammade också trakten samt hela landet på brottslingar med våldstendenser och det visade sig att många hade en anknytning till Stöcksjö.
– Jag skulle misstänka att det normalt ser ut så i ett samhälle med samma storlek. Vi gick nämligen tillbaka tidsmässigt och dammsög efter misstänkta, sa Åke Axelsson till Norran.
I sitt sökande fann de en då 52-årig man med knytning till Axel Andersson. Han var ensam anställd vid en företagsfilial och hyrde in sig i ett hus med en kvinnlig bekant, ett hus som Axel ägde.
Mannen hade tidigare varit bosatt i Skellefteå och hade ett brottsligt förflutet. Bland annat dömdes han av Lycksele häradsrätt i slutet på 50-talet till tre års straffarbete för försök till grov stöld. Straffet ändrades till straffarbete i två år och fyra månader av hovrätten i Umeå.
I oktober 1966 hördes mannen första gången och då kom det fram att han hade bråkat med Axel Andersson om stopp i en vattenledning. Dessutom saknade han alibi för kvällen den 16 oktober. Han berättade att han hade stannat hemma medan hans kvinnliga bekant var på fest. Men eftersom de hade skilda sovrum hade hon inte kollat om han var på sitt rum när hon kom hem på natten.
Snara runt halsen
Men polisen kom inte längre – förrän Axel Anderssons kvarlevor hittades den 10 augusti 1967 vid Kvistforsen av flottningsarbetare. Hans kropp hade sänkts i en kanal och runt halsen hade han en strypsnara, men döden hade vållats av våld mot huvudet.
Det visade sig snart att den 52-årige mannen hade arbetat där några år tidigare. Den 23 augusti togs mannen in till förhör och anhölls senare av länsåklagaren. Men inte misstänkt för mord – anklagelserna rörde grov stöld i Axel Anderssons hem i oktober 1965.
Internt talades det även om att mannen skulle ha haft något med Anderssons försvinnande att göra, men han delgavs då aldrig misstanken formellt sett.
När polisen gjorde en husrannsakan hos mannen påträffades bland annat jubileumsmynt som kunde ha kommit från stölden. Dessutom hade han haft en hel del stora kontoöverföringar vid samma tid. Men allt var bara indicier och vid den samlade bedömningen insåg polisen att dessa inte skulle hålla vid en rättegång. Den 26 augusti släpptes mannen på fri fot.
Åren gick och allt färre tips kom in, förrän 1979. Ett annat företag flyttade in i lokalerna där den misstänkta mannen hade jobbat. När de städade ut lokalerna hittade de en flera smycken i ett plåtskåp och lämnade in dem till polisens hittegodsavdelning. Mannen förnekade att han hade något med smyckena att göra, men försökte ändå få ut dem från polisen.
Det visade sig att smyckena var stulna från Axel Andersson bostad under inbrotten 1965. Det rörde sig bland annat om en brosch som hans hustru bar på en bild som polisen hade.
– Vi gick igenom allt material och hörde åtminstone 25 personer runt om för att styrka att han hade något med mordet att göra, berättade kriminalkommissarie Hans Fahlman, för Norran 1991.
Den 8 oktober 1979 greps mannen och hördes, misstänkt för mord. Han anhölls samma dag, men den 12 oktober försattes han på fri fot. Den 22 oktober lades förundersökningen mot honom ned. I slutet av november beslutade justitiekanslern att mannen skulle få 800 kronor för den tid han suttit frihetsberövad plus 615 kronor till ombudsarvode.
– Även om guldet var stulet kunde vi inte binda ihop att det hade med mordet att göra. Jag är övertygad om att han hade stulit det, men stölden var preskriberad och det var omöjligt att begära honom häktad för den. Vi hade hoppats att han skulle lägga korten på bordet och erkänna mordet, förklarade Hans Fahlman för Norran 1991.
"Han var rätt person”
I en sammanställning kom han fram till att 45 indicier talade för att mannen begått mordet och 6–7 mot att han begått det.
– Jag är rätt övertygad om att han var rätt person. Det är så mycket som talar för det att det inte kan vara fel. Det hade säkert gått få honom häktad för mord, men bevisningen hade inte hållit vid en huvudförhandling, förklarade Hans Fahlman för Norran.
Kriminalkommissarie Åke Axelsson kände sig dock inte lika säker.
– Jag vet att många hade en klar uppfattning att det var han, men jag anser att mördaren med 80–90 procentig sannolikhet finns med i utredningen, sa han till Norran.
I januari 1991 år tog TV3 upp Stöcksjömordet i programmet "Efterlyst". Hans Fahlman erbjöds att ställa upp i programmet, men avböjde.
– Anledningen var att vi vet praktiskt taget allt. Det är bara ett erkännande som saknas, säger Fahlman.
Sju personer hörde av sig med tips efter programmet, men tipsen gav ingenting.
Programmet gick inte helt spårlöst förbi. Enligt kriminalkommissarie hörde sju personer av sig.
Deras tips gav ingenting. Det var delvis sådant som kontrollerats tidigare i utredningen, berättade Kurt-Arne Johansson, dåvarande chef för Umeåpolisens kriminalavdelning, för Norran 1991.
Samma år så preskriberades mordet och en av de största mordgåtorna i landet förblev olöst.
– Vi är ett ganska stort antal poliser som får dela ansvaret. Något sådant måste få hända ibland, förklarar Åke Axelsson.
”Jag mår illa”
Förra året skrev Martin Lindh i Skellefteå en bok om mordet. Han blev vittne till att något dumpades i Skellefteälven en kväll i november 1966.
Han var ute och körde för att ladda batteriet, men plötsligt blockerades den smala vägen av en lastbil med kran vid Medledammen.
– Just när jag kommer åker byltet som följs av ett sänke i vattnet, sa han till VK i en artikel förra året.
När han körde vidare såg han en Opel Kadett med nummerplåt från Södermanland som stod parkerad med öppen bagagelucka en bit därifrån.
– Polisen hade börjat leta efter sänket i kanalen, men jag är övertygad om att kroppen dumpades i älven strax innan inloppet till kanalen. Om de hade letat vid dammen hade de hittat sänket och de hade kopplat den här bilen till händelseförloppet, det är jag säker på, sa han till VK.
Martin Lindh hörde av sig till polisen igen för att höra varför de inte bytte fokus, men fick till svar att man höll sig till teorin att han dumpades i kanalen. När VK pratade med honom 2015 så sa han att han fortfarande är upprörd över hur han behandlades av polisen.
– Jag mår illa av att polisen inte anser att jag är trovärdig. Det är därför jag har skrivit boken.